Rapport från evenkiskt besök på Bäckedals folkhögskola mars 1997 Del 4 (4) Lasso | Näver | Renstängsel | Vedhuggning

Lasso

Hos evenkerna är det mansgöra att tillverka en lasso. Lasson tillverkas av nyslaktat (färskt) sommarskinn. Först rakas skinnet med kniv, sedan skrapas det sista av håren bort med ett särskilt verktyg. Skinnet skärs (eller klipps) till remmar i spiral. Remmarna flätas i fyrfläta till en lasso. En ny lasso är stel och hård, men mjukgörs genom att den får släpa efter en ren. Dessutom blir den mjukare ju mer den används. En lasso kan hålla i 5-7 år.
Evenkerna hade tagit med sig en nytillverkad lasso som skolan fick behålla. Den var inte tillräckligt mjukgjord för att vara bra att kasta med, så när det var dags för Alexander att lära ut lassokastning använde han vanligt rep med knutna löpöglor. En evenkisk råhudslasso har annars en hornögla (fig 35).

Fig 35. Evenkisk lassoögla.

Den knop som de använde till lassons löpögla används ofta till vardags (fig 36). Den slås ofta med en ryckstek för att den snabbt och lätt ska gå att lossa. Används t ex när de binder renen och när de spänner upp kåtaduken.

Fig 36. Knopen liknar en felslagen pålstek eller överhandsknop med låsning.

Håll den lösa tampen med tumme, pek och långfinger. Låt den lösa tampen gå under den fasta (fig 37 a). Linda den fasta tampen ett varv runt den lösa (fig 37 b), lämpligen runt nyporna som fortfarande håller den lösa tampen. Vrid nyporna in i öglan och släpp tampen, behåll den nya öglan som uppkommit och fatta och dra igenom den lösa tampen antingen helt eller som en ögla (fig 37 c). Drag åt med den fasta parten.

Fig 37. Hur man knyter knopen.

Hur man kastar lasso

Ritat från en högerhänt kastares egen synvinkel.

1. Håll kring lösänden med löpknuten mellan pek- och långfinger.
2. Lägg hela sträckan "x" med hjälp av vänster hand i en ögla kring höger hand.	3. Lägg högertummen över de två repöglorna i högerhanden. Dra vänsterhanden med löpknuten åt vänster så att en ny sträcka "x" blir till.
4. Lägg nu upp fler öglor i högerhanden som steg 2 och 3 visar, tills du är nöjd.
5. Nu avslutar du med att från det läge som bild 3 visar vända z-tampen ut ifrån dig och över "x" och sedan lägga "z" i högerhanden över (runt) tummen så att löpknuten ligger på handleden, se bilden.
6. Dra sedan i lösänden så att x "försvinner". Nu har du virat upp själva lassoöglan på högerhanden. Ha den hädanefter låst i handen med tummen.
7. Lägg nu upp ett varv av lösänden över lång-, ring- och lillfingret. Du har då pekfingret emellan, som skiljer detta ifrån dem du har inne i handen. Gör detta varv ungefär lika långt som de tidigare.
8. Fortsätt att lägga upp fler varv av lösänden ute på fingrarna (som steg 7 visar), tills lasson tar slut. Håll kvar änden i vänsterhanden. Kläm fast den under tummen. Hoppas att det ser ut så här...
9. Lägg nu över de senare varven (de ute på fingrarna) från höger till vänster hand. Där ska du inte hålla fast dem, utan låt dem hänga löst så att de kan löpa ut när du ska kasta. Kläm fast lassoänden under tummen.
10. Nu är det klart att kasta lasson! Kasta med överhandskast. Alexander hade en snärt på handleden som fick öglan att sprida sig effektivt.

Näver

Evenkerna använder sig av björknäver i hela sjok som formas eller tampas till t.ex burkar och kärl. Näverflätning förekommer inte. Den sibiriska nävern är segare och stabilare än den svenska nävern, vilket gör att den lämpar sig mycket bra att till att formas i hela sjok. Detta beror till stor del på att de längsgående cellerna (lenticellerna), där nävern lätt spricker sönder, är mycket kortare på sibirisk näver. Varför det sibiriska nävret har dessa speciella egenskaper är hittills en gåta, men det kanske kan ha med klimat och växtplats att göra. Även i Sibirien får man leta noga efter bra näver. Arkadij sa att det bästa nävret växte i bergen.
När Arkadij tar näver lossar han nävret från stammen med hjälp av en pinne som förs under näversjoket.

Bärplockare - "bitok"

När Arkadij skulle visa oss hur man gör en evenkisk bärplockare var han inte nöjd med det näver vi hade (för långa lenticeller), så han gjorde bärplockaren i mjuk kartong istället! Nävret ska rensas innan det används. De använder färskt näver. När Arkadij rensar näver rullar han ihop nävret med savsidan inåt, sedan skrapar (hyvlar) han bort det vita skiktet med kniv längs cellernas riktning. Bärplockaren stadgas på insidan av en svept vidja. Arkadij började med att tillverka detta svep av en sälgvidja. Han täljde den sida av vidjan plan, som skulle bli svepets insida. Vidjan mjukgjordes genom att han böjde den mot knät. Vidjan formades så att svepet blev ovalt. Svepet syddes ihop med grov tråd. Nävret ska skäras till efter ett särskilt mönster. Måtten bestäms av storleken på svepet. Först ritade Arkadij ut en mittlinje på arket. Sedan lade han svepet på arket så att svepets tänkta mittlinje (på höjden) låg exakt på arkets mittlinje. Svepets längd ritades ut på arket och utifrån detta drogs linjer snett neråt mot mitten (fig 38). Efter dessa linjer ska nävret klippas/skäras så att man får en mittflik och två sidoflikar.

Fig 38. Mönster till evenkisk bärplockare, måttas efter svepets storlek.

Efter måttning och tillskärning sys nävret ihop kring vidjan. Det är då bäst att sy med sneda stygn. Sidoflikarna viks omlott över mittenfliken (fig 39). Vidjan sys fast i nävrets överkant med sticksöm som går igenom både vidja och näver. Det är viktigt att syla hålen innan de sys. Man syr oftast med sentråd, ibland med rötter. Slutligen skärs en halvcirkelformad bit av nävret bort i bärplockarens överkant, så att ett handtag fås (fig 40).

Fig 39. Hur bärplockaren viks och sys ihop.

Fig 40. Färdig "bitok" med handtag.

Renstängsel

Arkadij och Alexander demonstrerade hur de bygger renstängsel sommartid. Figur 41 visar början på stängslet. Först högg de ner en björk i ett litet bestånd (med den huggteknik som tidigare beskrivits i kapitlet om kåtan) så att stubben blev V-formad. Över stubben böjdes en kvist från en buske i närheten, så att den precis strök förbi ett av de andra träden i beståndet. Björken lades på kvisten så att den även vilade mot det andra trädet. Björken tynger då ner kvisten, men kvisten strävar tillbaka så pass mycket att den håller björken ovan mark. Trädet bredvid håller björken på plats så att den inte glider av kvisten. Detta är en stadig konstruktion.
Sedan satte de två grova kvistar i ett kryss till höger om konstruktionen, och i detta kryss lades en ny slana. Detta upprepades så att stängslet blev fyra "våningar" högt. De träd som de högg till slanor kvistades inte, utan grenverket byggdes in i stängslet. Där det behövdes stagades stängslet upp med ytterligare kryss av grova kvistar. Stängslet byggdes vidare med nya slanor som stagades upp av böjda kvistar och krysskonstruktioner liksom tidigare. Träd och buskar byggdes in i stängslet där de växte.

Fig 41. Så här ser början på ett evenkiskt renstängsel ut.

Vedhuggning

Evenkerna har en speciell vedhuggningsteknik som skiljer sig betydligt från vårt sätt att klyva på huggkubbe. Alexander demonstrerade denna för oss. Först kapade han en grov stock på tid för att visa hur snabbt och effektivt de arbetar med yxan. Sedan högg han upp vedträn ur kortare bitar av en stock. Med flera yxhugg på en närmast perfekt rad klöv han först stocken i skivor. Skivorna ställdes upp snett mot en annan stock och hölls på plats med foten. Sedan högg han med yxan på snedden och klöv på så sätt skivorna till vedträn. Alexanders huggteknik var mycket effektiv. De var enormt skickliga på att hantera en yxa.
Vedhuggning är inte en populär syssla bland evenkerna. Inte förrän det sista vedträt läggs in i kaminen går någon ut och hugger upp ny ved. Ofta har det hunnit mörkna, så att de får hugga ved i mörkret. Men det spelar ingen roll, de hugger lika effektivt i mörker.

Andra uppsatser och artiklar

MNT-projektarbeten

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik 2000-05-21