Rapport från evenkiskt besök på Bäckedals folkhögskola mars 1997 Del 2 (4) Sentråd | Renskinn | Skosömnad | Pärlbroderier

Sentråd

Svetlana lärde oss att tvinna sentråd. Renens ryggsena har en grövre, tvärt avhuggen del och en tunnare, avsmalnande del. Den grövre delen har suttit närmast renens bakdel, den tunnare närmast huvudet. När man delar upp ryggsenan i små trådar gäller det att komma ihåg vilken ände som kommer från den grövre respektive tunnare delen av ryggsenan. Sentråden ska tvinnas så att den behåller samma riktning som den vuxit i renen. Den grövre änden, bakänden i renen, blir knutänden i tråden. Den tunnare änden, som pekar framåt i renen, skarvas och blir så småningom nåländen.
Svetlana tvinnade först tråden mot sig, ganska löst. Sedan nöp hon hårt om partiet där tvinningen slutade, vände tråden och förstärkte tvinningen genom att tvinna från sig (fig 5).

Fig 5. Tvinning av sentråd

Skarvning

Man skarvar alltså så att trådarna hela tiden har samma riktning - grovänden bakåt och tunnänden framåt. Vid skarvning lämnas en "svans" på skarvtråden som pekar bakåt i tråden.

Renskinn - kläder, beredning

Vi ville att Svetlana skulle visa oss hur hon arbetar med skinn, samt lite sömnad. Skolan hade ett renskinn som var ganska korthårigt och det fick bli visningsobjekt. Svetlana tyckte dock att vårt skinn var alldeles för långhårigt. Evenkerna använder bara extremt korthåriga skinn till sin sömnad. Vinterskinn kan ibland användas till sovsäckar (fig 12), men senhöstskinn är bättre.
Till byxor används renskinn från renar slaktade i september, till parkas används skinn från renar slaktade i oktober, november. Skorna sys av bällingar. Svetlana hade med sig en parka, ett par skor, två vojlockar samt några sovernirer sydda i renskinn. Allt utom parkan (fig 6) fick skolan behålla, så den som vill titta närmare på den typ av renskinn som evenkerna använder är välkommen till Bäckedal. Svetlana berättade att yngre evenker föredrar moderna kläder. Ofta kan de yngre inte heller göra traditionella kläder.

Fig 6. Evenkisk parka.
Två novemberskinn går åt till en parka. Denna parka tillhörde en man, men modellen passar även en kvinna. Bakstycket sys av ryggskinn. Den delen av framstycket som sys ihop med bakstycket sys av magskinn. Framstyckedelen vid knytningen sys av bukskinn. Ärmar, kragar och axelstycke sys av restdelar från de två skinnen. Ena handsken var omskodd med vadmal, dena andra var skodd med ut- och invänt renskinn.

Nedan följer de arbetsmoment som Svetlana visade med skolans renskinn.

Skrapning

Svetlana hade med sig sin egen skinnskrapa av evenkisk modell (fig 7), som böjts till av en plåt. Skrapan var mycket lätt och ganska vass. Hon satte sig på golvet på skinnet och arbetade mot sig med skrapan.

Fuktning

Efter skrapningen gned Svetlana in först såpa, sedan kallt vatten på skinnets köttsida. Skinnet bearbetades en kort stund med denna blandning. Därefter veks skinnet ihop med köttsida mot köttsida, rullades ihop och lades att vila med en tyngd på. Efter ca. 2 timmar bör skinnet vara genomfuktat och smidigt. Är det inte det gnids mer såpvatten in och skinnet får vila ytterligare.

Mjukgörning

När skinnet var jämnt fuktat och smidigt var det dags att mjukgöra (råräcka) det. Evenkerna använder två olika redskap till mjukgörning av skinn. Det ena redskapet liknar en spade (fig 8) och används i slutet av mjukgörningen för att sträcka och platta ut skinnet.

Fig 7. Svetlanas skinnskrapa: a) insidan (konkav), b) utsidan (konvex), c) från sidan.

Fig 8. Svetlanas mjukgörningsredskap - "spaden".

Svetlana hade med sig en "spade" hemifrån. Den var ganska tung och rikt dekorerad. "Spaden" fattas med bägge händerna, sedan arbetar man från sig och sträcker ut skinnet (fig 9).

Fig 9. Hur man arbetar med "spaden".

Det andra redskapet kallas "tjutjon" och har ett tunt, vanligen tandat metallblad med handtag i trä (fig 10). Tyvärr hade Svetlana inte tagit med sig en "tjutjon", men på skolan finns några redskap som gjorts efter bilder på evenkiska förlagor, däribland en sådan. Svetlana var dock inte riktigt nöjd med vår "tjutjon" (hon tyckte att den var för klumpig) men efter att Arkadij modifierat den gick den bättre att använda.
När Svetlana arbetade med en "tjutjon" satt hon på golvet med skinnet fastklämt mellan fötterna. Hon greppade redskapet med bägge händer, samtidigt som vänster hand även höll fast skinnet och sträckte det (fig 11). Med höger hand gjorde hon en roende rörelse mot sig som töjde skinnet. Vänster hand höll emot och arbetade något framåt. Det gäller att arbeta snabbt medan skinnet är fuktigt, skinnet får inte torka helt. För Svetlana tar det ungefär 2 timmar att mjukgöra ett skinn.

Fig 10. Evenkiskt mjukgörningsredskap -"tjutjon".

Fig 11. Hur man håller skinn och tjutjon.

Beredning

Skinnen rökgarvas. Svetlana fick inte tillfälle att demonstrera men hon berättade att skinnen röks i särskilda rökkåtor (för både mat och skinn) under vår och sommar. De eldar med murken ved av alla slag som finns på taigan.

Sovsäck

Fig 12. Mönsterdelarna till en evenkisk sovsäck: ett bakstycke, två sidostycken och ett fotstycke.

Skosömnad

Evenkernas skor består av en yttersko med håren utåt, och en innersko med håren vända inåt. Ytterskons mönster är betydligt mer komplicerat än innerskons, därför bad vi Svetlana visa oss hur man syr ett par ytterskor. Skorna sys av renbällingar. Den sibiriska renen är emellertid betydligt större än den svenska renen och ger större bällingskinn. Det kan därför vara svårt att sy skor av bällingar från Sverige, de är helt enkelt för små. Då vi inte hade några lämpliga bällingskinn på skolan fick Svetlana sy ytterskorna i korthårigt renskinn istället. Hon var noga med att understryka att hon aldrig hade sytt ett par skor av ett helt renskinn förut.
Till ytterskons sula används långhåriga bällingar. Den yttersko Svetlana hade med sig hade en sula sydd i 8 delar.

Mönster till yttersko

Svetlana hade ritat ett mönster som passade hennes fötter. Mönstret anpassas till fotens storlek framför allt på framstycket (1) som ska tillpassas vid fotknöl respektive tå (fig 13).

Fig 13. Hur framstyckets storlek måttas på foten.

Sedan mäter man upp bit 2 och 3. Övriga bitar måttas upp efterhand som de sys fast i skon. Hårriktningen på skinndelarna i mönstret ska vara neråt. Höger och vänstersko är likadana.

Fig 14. Skons delar, från sidan och framifrån.

Sömnad

Svetlana började med att släta ut skinnet med "spaden" innan hon skar ut mönsterdelarna. Först skar hon ut styckena 1, 2 och 3 och sydde ihop dem. För att få bra passning börjar hon sy på mitten av bit 1 och 2 och syr åt två håll. När hon syr skaftet syr hon nerifrån och upp. Allt sys med kastsöm. Varje gång hon lägger ifrån sig arbetet gör hon en knut där hon slutat sy.
Nålen ska vara stadig och spetsig. Svetlana använde inte syl och inte heller skärnål. Hon tyckte inte att skolans nålar var riktigt bra. Hemma syr hon med Kapron-tråd. Här valde hon lintråd - 3-trådig skomakartråd.

Två remmar sys fast vid fotknölarna och en lång rem går i en kanal högst upp på skaftet. Några cm av stövelskaftet viks ned över den långa remmen och sys ihop till en kanal. Det är viktigt att remmen i kanalen ligger i kors innan ändarna sticks ut att knyta med. Om ändarna inte läggs i kors kommer stöveln så småningom att slitas sönder (fig 15).

Fig 15. Hur remmen ska gå i kanalen på stövelns överkant.

Pärlbroderier

Svetlana hade tagit med sig några souvernirer med pärlbroderier på. Denna teknik hade hon lärt sig i skolan. Hon hade även fått lära sig att väva med pärlor men föredrog applikation. Evenkerna använder pärlbroderier till finkläder, ofta på finstövlar. Eftersom dessa tekniker är mycket lika i Sibirien och Alaska kan de mycket väl ha utbytt "pärltips" med varandra över Berings Sund (källa TJ).
Svetlana sydde fast pärlorna på tyg. Tovad ull fick godkänt liksom Grizzlytråd. Tyget klipptes till i cirkel. Hon gjorde en vanlig knut och sydde fast första pärlan. Sedan tog hon bort nålen och gjorde en knut intill tyget. (Det var okej att göra knuten på det enklare sättet med nålen kvar). Ny knut och nålen upp genom tyget. Hon förde nålen snabbt genom högen med pärlor för att fånga upp pärlor till en pärlsträng. Pärlsträngen lades i önskat mönster, t ex som en slinga eller kronblad. Nålen fördes ner genom tyget, där den kom upp, sedan fäste hon slingan genom att sy ett stygn mellan varannan-var tredje pärla.

Del 3

Andra uppsatser och artiklar

MNT-projektarbeten

Institutet för Forntida Teknik