Rapport från evenkiskt besök
på Bäckedals folkhögskola
mars 1997
Del 1 (4)
|
Rapport från evenkiskt besökpå Bäckedals folkhögskolamars 1997Del 1 (4) |
|
Den 14-25 mars 1997
gästades Bäckedals folkhögskola av tre evenker från den sibiriska taigan - Arkadij
Sovvateyev, hans dotter Svetlana och hennes man Alexander Gaolski. Arkadij, Svetlana och
Alexander fungerade under en vecka som lärare på MNT-linjen. Till sin hjälp hade de
tolken Juri Teplov från Krasnojarsk, som översatte från ryska till engelska. Alexander
och Arkadij reste en kåta på evenkiskt sätt, tillverkade ett par skidor och en släde,
visade tillverkning av renstängsel, demonstrerade en mycket effektiv teknik för
vedhuggning, m.m. Svetlana visade sentrådstillverkning, skrapning och mjukgörning av
renskinn med evenkiska redskap, skinnsömnad samt pärlbroderi.
Evenkernas traditionella
liv på taigan med tillhörande tekniker håller på att försvinna då allt fler evenker
anammar den västerländska kulturen. Livet på taigan är hårt och arbetsamt, och den
sibiriska kölden tär på både kropp och själ. Få män blir lika gamla som Arkadij -
60 år.
Detta besök på Bäckedal
var ett högst unikt tillfälle att få ta del av evenkernas traditionella kunskaper, ett
tillfälle som knappast kommer att återkomma då deras traditionella kultur kan komma att
vara helt försvunnen inom tio år. Vi beslöt därför att de anteckningar som gjorts
under detta unika besök skulle sammanställas till ett kompendium, så att dessa
kunskaper bevaras till eftervärlden.
Ett stort tack till Tomas
Johansson, Institutet för Forntida Teknik, mannen bakom evenkernas besök på Bäckedal.
Utan Tomas kontakter och engagemang hade detta aldrig blivit verklighet.
Dessutom, tack alla ni
som bidragit med anteckningar och bilder till detta kompendium: Åsa Wilhelmsson, Anders
Sandqvist, Robert Björk, Arwo Pajusi, Aja Pettersson, Bosse Persson, Lisa Pettersson och
Annika Eriksson - utan er hjälp hade det blivit ett mycket tunt häfte!
Kompendiet sammanställt av: Ann-Sofie Norling, Projekt Forntid Bäckedal, Sveg 1997
| - Evenkerna - Kåtan - Sentråd - Renskinn - kläder, beredning - Skosömnad - Pärlbroderier - Skidor - Släde - Lasso - Näver - Renstängsel - Vedhuggning |
 Fig 1. Arkadij, Alexander och Svetlana lever som renskötare i närheten av den lilla byn Surinda, på det centralsibiriska höglandet. |
Evenkerna lever på den
sibiriska taigan mellan floden Jenisej och Stilla Havskusten. Det finns omkring 30 000
evenker idag. Flest evenker bor kring Polcirkeln i Krasnojarsk-regionen, i det autonoma
Evenkia. Tura är deras "huvudstad" med ett par tusen innevånare. Omkring 1000
personer lever som traditionella renskötare.
Naturen påminner om den
härjedalska, men lärkträdet dominerar istället för tallen, som inte finns på taigan.
På taigan råder permafrost - marken är tjälad året runt. Den täta skogen gör det
svårt att ta sig fram med släde, därför förflyttar sig evenkerna genom att rida och
klövja ren. Ibland använder de mindre slädar.
Arkadij, Alexander och
Svetlana lever som renskötare i närheten av den lilla byn Surinda, på det
centralsibiriska höglandet (fig 1 och omslagsbilden). Arkadij är 60 år och har levt
hela sitt liv på taigan. Svetlana och Alexander är i 25-årsåldern. De har vuxit upp
på taigan men sedan gått på internatskola i 8-9 år. Alexander har även gått på en
teknisk utbildning, men efter att ha vunnit en renskötartävling valde han att flytta ut
på taigan igen.
Följande avsnitt bygger
mestadels på ett samtal mellan Svetlana och Aja om kvinnans vardag, samt på uppgifter
från Tomas Johansson, som besökt evenkerna vid flera tillfällen.
På morgonen går
Svetlana upp vid 7-tiden och gör frukost till familjen. Barnen äter gröt, de vuxna
äter kött. Ibland får barnen renmjölk. Under dagen är Svetlana mestadels inne i
kåtan där hon städar, lagar mat, bakar bröd eller syr. Dessutom brukar hon gå över
till grannkåtan och hälsa på.
Tre familjer bor
tillsammans på taigan. Varje familj har sin kåta och sin egen matlagning. De tar vatten
ur floden på sommaren eller smälter snö på vintern. Evenkerna äter främst renkött.
Renköttet äts färskt, kokt, torkat och rökt. Före torkning och rökning saltas
köttet. Köttet röks i samma rökkåta som används till skinnrökning. Svetlana sa att
hon hade smakat annat kött men att hon helst äter renkött. De äter annat kött från
jakt, t.ex. tjäder och samlar och äter ägg från t.ex. gås, tjäder, orre, järpe.
Dessutom köper de in torrvaror såsom salt, socker, mjöl, pasta, ris och te. Detta
måste dock transporteras med helikopter till taigan. Svetlanas favoritmat är pilminia -
liknande ravioli, en hemgjord deg som fylls med köttfärs. När det är fest bjuder hon
t.ex. på stora renköttbullar, makaroner, ris och potatis (helikoptermat) och bröd.
Festdrycker är te, saft på taigans bär, vin, vodka och champagne.
Svetlana bakar bröd på
vetemjöl, salt, vatten, hjorthornssalt och jäst. Hon har en liten plåtlåda som ställs
ovanpå kaminen, i denna "ugn" gräddas brödet.
Evenkerna säljer
renkött i Baikit för att få in lite pengar. För pengarna kan de köpa mjöl m.fl.
matvaror som inte finns på taigan. Från Surinda kan man åka bil till Baikit, men från
taigan måste man ta renen, skotern eller helikopter. Att hyra en helikopter är mycket
dyrt, det kostar omkring 1000 dollar per timme. Förr (under Sovjettiden) var helikoptern
subventionerad av staten och kom ut på taigan 1-2 gånger/månad med proviant. Maten var
billig eller gratis och enkel att få till taigan.
Evenkerna kan flytta upp
till 50 gånger om året. Enligt Svetlana tar det cirka 3 timmar att packa ihop sitt
läger. Om de flyttar långt slår de ett nattläger på vägen. Faktorer som påverkar
hur länge de kan stanna på en plats är främst tillgången på renbete och ved samt
mygg. Sommartid gör myggen det omöjligt att stanna kvar särskilt länge på en och
samma plats (källa TJ). Svetlana säger dock att det går att vänja sig vid myggen. Rök
håller myggen borta.
Många av de renskötande
evenkerna bor i kåta på taigan under vår, sommar och höst, men flyttar in till Surinda
och bor i timmerhus under de kallaste vintermånaderna.
Barnen måste alltid
hållas under uppsikt på taigan. Det finns vilddjur i skogen som kan vara farliga för
barnen och det är lätt hänt att ett litet barn går vilse. Svetlana och Alexander har en dotter, Valosja, som är 5
år. Hon bor tillsammans med dem på taigan. När deras dotter har blivit 7 år får hon
flytta till internatskola utan föräldrarna. Kanske kan hon bo hos Svetlanas syster i
Surinda. Höst och vår träffar barnen sina föräldrar ungefär en gång i månaden
(föräldrarna bor då på taigan, barnen bor på internat). När barnen har lov under
terminerna och på sommaren kommer de oftast ut till föräldrarna på taigan.
Förr användes murken
björk till blöjor men numera används tygblöjor. Barnen är torra vid 1-2 års ålder.
Vi frågade Svetlana var de
evenkiska kvinnorna föder sina barn. Hon svarade att barnen föds på sjukhus och inte
längre i kåta. När Svetlana hade fått sin dotter bodde hon hos sina släktingar i
Surinda i 6 månader innan hon flyttade ut med barnet på taigan.
Evenkerna badar i
tältbastu som värms med heta stenar. Det finns även timrade bastuhus på taigan. När
man passerar stannar man där och badar bastu. Kvinnor och barn bastar för sig, männen
för sig. Svetlana blev oerhört generad när Aja berättade att kvinnor och män ibland
badar bastu tillsammans i Sverige. På sommaren kan man bada i floden. Svetlana kan simma
på flera sätt.Tvätta kläder gör man bara hemma, aldrig i sjöar eller floder.
När det blev klart att
Svetlana skulle få resa till Sverige delade syskon och väninnor hennes glädje och var
lite avundsjuka. Svetlana var glad över att vara i Sverige, men längtade efter sin
dotter Valosja som bor hos Svetlanas syster. I Surinda finns ingen telefon så hon kunde
inte ringa hem. Svetlana tänkte på att om något skulle hända hemma så skulle det ta
det lång tid att nå henne i Sveg. Men hon skulle göra om resan till Sverige om någon
betalade.
Vi frågade Svetlana vad hon
ville handla i Sverige: En docka till Valosja som kan säga mamma. Kläder, bandspelare,
radio.
Svetlanas mor dog när
hon var 8 år. Hennes storasyster fick sluta högskolan och flytta hem för att ta hand om
syskonen. På taigan var hon med pappa Arkadij. Skolterminerna bodde hon på internat. Hon
grät och längtade hem ofta. Alexander, hennes blivande man, kände hon till innan hon
blev kär. De "sällskapade" i 2 år innan de gifte sig. Svetlana hade vit
klänning, slöja och krona när de gifte sig på taigan. Till bröllopet kom 500 gäster.
Först bodde de hos Alexanders föräldrar men har nu en egen brigad, där Alexander är
chef. Av Alexanders föräldrar har de fått ett timmerhus i Surinda. I Surinda finns
elektricitet men inte rinnade vatten. De har en brevlåda i Surinda dit man kan skriva.
Vi frågade om de hade
några särskilda knep för att desinficera sår om t.ex. någon skar sig illa på taigan,
men det hade de inte. Om någon skulle blöda fick man väl stoppa blödningen eller
vänta ut den, mer var det inte. Dessutom verkar de sällan göra sig illa. Arkadij drog
sig dock till minnes att de hade använt ren kåda (ej blandad med fett) på småsår när
han fick lukta på hemkokt kådsalva. De kände heller inte till några läkeväxter, det
var inget de använde sig av. Svetlana sa att de inte blir sjuka på taigan, bara i stan och där finns ju
läkare som isåfall kan hjälpa. Hon hade aldrig varit sjuk och kunde inte heller minnas
att någon av hennes närmaste hade varit riktigt sjuka.
Evenkerna demonstrerade
hur de sätter upp sina tältkåtor ("tjum" på evenkiska).
Först visade de hur man
smidigt hugger slanor i snårig skog. De kapar trädet genom att hugga ett V (fig 2) så
att trädet kan stå kvar i V-skåran utan att falla (och fasna i något snår). Sedan
lyfts trädet rakt upp och man kan enkelt gå iväg med rotändan först.
| Fig 2. Hur man hugger för att trädet inte ska falla: A) Hugg snett ner från båda sidor B) Lyft rakt upp |
 |
Till en kåta för 4-7
personer behövs sommartid 16 kåtastänger, vintertid upp till 40 stänger. Ju fler
stänger desto tätare och stadigare kåta som håller för snötryck och vind samt
isolerar mot kyla. Kåtastängerna kapades till längden 4 steg. Det går även att ha
kortare stänger (3 steg) men längden 4 steg är bäst. Viktigast är att de är lika
långa förstås.
Kåtan reses på en
upphöjning i marken (liten kulle) för avrinningens skull. Snö måste skottas bort från
kåtaplatsen. Snön kan vara 1-1,5 m djup på taigan, upp till 2 m djup i bergen.
Vanligen görs kåtan så
stor att den rymmer 7 personer, även om man är färre i familjen - det ska finnas plats
för besökare. En kåta för 4-7 personer har diametern 5 steg och reses med stänger som
är 4 steg långa.
Först surras tre slanor
ihop till en trefot. Surra hårt en dryg dm nedanför slanornas topp. Trefoten reses och
utgör stommen i kåtan, de andra kåtastängerna reses och passas in kring trefoten.
Evenkerna reser inte kåtastängerna i någon speciell turordning. När de reste kåtan
på Bäckedal reste de dock de två stängerna vid dörröppningen först. Sedan fyllde de
på med stänger där de passade. De var dock mycket noga med att kapa stängerna så att
de inte skulle spreta ut i kåtans topp. Detta för att man ska kunna täcka över även
toppen på kåtan om det behövs till skydd för snö, blåst eller mygg.
Evenkerna använder sig
av rektangulära stycken som läggs omlott som det passar. Med hjälp av klykstänger
sätts dukstyckerna upp. Sätt upp första duken mot vinden. Duken hålls på plats med
slanor och fastknutna vedträn. Man tätar runt om i botten med gräs på sommaren och med
snö på vintern. Över dörröppningen läggs kåtaduken omlott, de har alltså ingen
särskild dörr. När man går in i kåtan stänger man "dörren" efter sig med
en mycket speciell knyck med handen.
Riset läggs i
hästskoform (ej vid dörren). I mitten finns eldstaden eller kaminen (fig 3), som
använts sedan 60-talet. När kaminen kom försvann ljuset från elden i kåtan, istället
får man använda vaxljus, stearinljus eller ibland fotogenlampor. Om en eldstad finns i
kåtan är den inte stenlagd, dels för att det inte behövs när man eldar på permafrost
men framför allt på grund av att det inte finns någon sten på taigan!
Fig 3. Evenkisk kamin, ritad efter Tomas Johanssons beskrivning
På sommaren eldar de
bara vid matlagning. Vintertid eldar de hela dagarna, men inte på natten när de sover.
Deras sovsäckar av renskinn håller värmen bra ändå. När man sover i sovsäcken har
man pyjamas, men aldrig något på huvudet!
På vintern har evenkerna
ett vinklat kaminrör för att slippa ha öppet i toppen av kåtan (fig 4). Detta ger
bättre värmeekonomi och skyddar mot nederbörd.
| Fig 4. Hur kaminröret arrangeras på vintern respektive sommaren. |
 |
Direkt till vänster om
dörren förvaras mat och disk. I den vänstra bädden sover Svetlana och Alexander
tillsammans med sin lilla dotter. I bädden rakt fram, mittemot dörren, sover Arkadij.
Till höger sover större barn eller eventuella gäster.
Man kan klämma fast t.ex.
kläder mellan kåtaduken och stängerna. Annars har man inga särskilda
upphängningsanordningar i kåtan.
