Evenkisk bärplockare

Evenkerna, som är renskötare på den sibiriska taigan, använder sig av en effektiv variant av bärplockare som är gjord i näver. Den kallas bitok. Den är föga känd hos oss här i väst, men har många intressanta egenskaper för den som är intresserad av teknik, design och inte minst bärplockning. I rätta händer är den effektivare än våra traditionella bärplockare. Man förmår plocka flera tiotals liter i timmen om tillgången på blåbär och lingon är god.

Jag har själv provat den hos evenkerna i centrala Evenkija i trakterna av Surinda (se avsnitten om Evenker på vår hemsida).

Bitoken tillverkas av en vidja, någon form av sytråd (rot, sena, textil) och näver. Sibirisk näver är tjockare och segare än vår, närmast att lika vid linoleummatta. Det tar några timmar att tillverka bärplockaren. Den har komplicerad geometrisk form som kan kräva en hel del funderande. Den består av ett enda näverstycke. Formen på näverstycket som man utgår ifrån ligger nära gyllene snittet och har  proportioner som ett utdraget A4-ark.

Den ungefärliga grundformen. Skär längs de röda linjerna. Längd på näverstycket ca 50 cm.

Sedan rullas stycket ihop till en strut och flickarna viks in. Här gäller det att passa noga justera. Resultatet bör bli en form som ser ut som bilderna redovisar. Prova gärna med tape och en bit kartong först som har samma storlek som nävret. Näverbiten bör vara färsk, annars brister den lätt. Ett knep för att använda gammal och torr näver kan vara att värma den över elden så att det blir precis så hett att man kan ta i den med handen. Då mjuknar nävern.

Man syr ihop den längsgående sömmen mitt fram och syr fast flikarna så att man får en stadig konstruktion.

Sedan delar man en vidja och syr fast den på insidan av öppningen. Men hjälp av den modellerar man öppningen som bör vara oval som ett hönsägg. Genom att värma vidjan och böja den får man den rätta formen. Bitoken är klar.

Nu gäller det att plocka bär. Den är en annan teknik än vad vi är vana vid, och fordrar en del övning. Det gäller att träna in en ordentlig sving med hela armen. I hög fart sveper man bitoken över bärriset och bären slås av mot kanten och hamnar inne i bottnen. Just när svingen avslutas gör man en snabb böjning av handleden uppåt så att bären fångas kvar. Annars åker de ut all världens väg. Efter kanske tio minuters övning går proceduren hjälpligt. Hela konstruktionen är ergonometriskt välbalanserad just för att man skall klara denna sista snärt med handleden.

Evenkkvinnan Svetlana visar  knycken med handleden.

Man arbetar betydligt snabbare med bitoken än med traditionella bärplockare när man väl lärt sig tekniken. Det tycks också bli renare bär som inte behöver rensas så mycket. Bitoken har också genom sin form egenskapen att stå mycket stadigt på marken, även om marken är ojämn som den brukar vara i skogen. Bitoken har låg tyngdpunkt ungefär som en mugg för bebisar.

Mycket nöje!

Tomas Johansson

Exempel på näverkärl och bitokar från Evenkija.

Startsida

Institutet för Forntida Teknik 2000-09-11