Paula Dahlskog och Linda Mårtensson 
MNT-99/00 
Bäckedals folkhögskola



Glaspärlor



INLEDNING

Vi är båda intresserade av vikingatid och pryder oss gärna med smycken som hör därtill. När val av projekt kom på tal beslöt vi oss för att göra glaspärlor, ett hantverk som länge intresserat oss.

Målet med projektet var att bygga en ugn, tillverka pärlor och färga glas. Det gjordes försök att tillverka glaspärlor under MNT 98/99 men resultatet blev inte så lyckat, så vi startade om från början med nya kontakter och andra metoder.
 
 
 
HISTORIA

Det äldsta fyndet av glaspärlor grävdes upp i Mesopotamien och är från ca 2600f.kr. (Torben Sode, 1996).

I Skandinavien blev glaspärlor vanliga först under järnåldern. Färgade och ofärgade glasskärvor och pärlor importerades söderifrån till de stora hamnplatserna där de var en viktig handelsvara och kunde även användas som valuta. Skärvorna brukades av de lokala pärltillverkarna som var kringvandrande eller bodde i byarna.

Av gravfynden att döma så var det mest kvinnorna som bar pärlor, ofta som halsband eller mellan spännbucklorna på den vikingatida kvinnodräkten. Pärlorna hade hög status men kan också haft en magisk innebörd.

Araben Ibn Fadlan nämner att nordborna värderat pärlorna högt och betalt bra för att ge dem som gåvor till sina kvinnor (viking.hgo.se, 99-01-02).
Glaspärlor har genom tiderna haft ett stort värde. Även idag kan blicken möta ett vackert pärlhalsband som pryder en stolt kvinna på torget.
 
 
 
GLASPÄRLEUGNEN

 
Efter att vi läst om glaspärleprojektet MNT-99 av P. Andersson, J. Grimble och H. Gjaerum, Anatolske glasperler av Torben Sode och ett brev av Palle Dybdal tänkte vi ut den byggnadsmetod som skulle passa oss bäst.

Ugnen skulle gå att använda många gånger och vara lätt att ställa undan när den inte brukades. Vi behövde en ställning att bygga den på. K-G Lindblad svetsade ihop fyra plattjärn till en rektangel med måtten 35 × 34cm (innermått), lagom stor att ställa över ässjan. På två sidor böjdes utstickande plattjärn till rejäla handtag som senare visade sig vara bra att forma pärlorna på. Mitt på varje plattjärn svetsades rundjärn fast för att byggas in i ugnen som ett starkt stöd, i stället för att använda björksly eller slanor som inte stödjer när ugnen är bränd.

Nästa uppgift var att välja lera och magringsmedel. Vi använde röd och gul höjslevslera, enbart på grund av god tillgång. Som magring använde vi strandsand för att få en så stabil ugn som möjligt. 50 % lera och 50 % sand blandades noga och formades till korvar, ca 8cm i diameter och 25cm långa. Lite av blandningen gjorde vi slicker av. 

Nu var det dags att bygga ugnen. Korvarna placerades på järn ställningen och skarvades ihop med hjälp av tumning och slickret. Vi bakade in rundjärnet noga och rundade till ugnsgrundens hörn. När alla lerkorvar var påbyggda hade vi en 29cm (yttermått) hög ugn med ca 5cm (bränt tillstånd) breda väggar. På två av sidorna skar vi ut fönster. Ett större hål, ca 13 × 11cm (bränt tillstånd) för inmatning av kol och att arbeta med glaset i och ett mindre hål tänkt att enbart arbeta med glaset i. Vi byggde även fönsterbräden att lägga glaset på för uppvärmning. Med utgångspunkt från Dybdals ritningar byggde vi en ficka på vardera sida om fönsterna att kyla ner pärlorna i. Vi funderade även på att bygga en burk på ugnens topp med samma syfte som fickorna, men vid användning av modern ässja blir det klumpigt under det låga utsuget.


 

 


 


Ugnen var nu färdig för bränning. Vi lyfte upp den på ässjan och fyllde med kol till fönsterbrädet. Leran hade inte fått torka alls, man enligt Dybdal skulle det gå att bränna den ändå om det gjordes över ässjan. Vi satte på svag lufttillförsel och tände ässjan. Stora sprickor uppstod som vi försökte laga med lerslickret utan resultat. Efter 3 timmar var ugnen nästan torr.

Vi fyllde den med kol till fönsternas överkant och ökade lufttillförseln. Under ugnens uppvärmning var temperaturen omkring 1150°, någon senare mätning gjordes inte då termometern bara klarade upp till 1200°. Sprickorna blev kraftigare men var nu lätta att laga. Efter ytterligare en timme stängde vi av lufttillförseln och lät kolen brinna ut. Att bränna en ugn med vårt tillvägagångssätt tog alltså fyra timmar plus tiden det tog för kolet att brinna ut. Dessutom lät vi inte ugnen torka vilket säkert skulle ha tagit oss två veckor. 

Nästa dag hade vi en ugn att göra glaspärlor i. Sprickorna kom tillbaka och fylldes två gånger innan vi var nöjda. Vi kan tänka oss att man brände glaspärleugnar direkt på ässjan även under förhistorisk tid.
 
 
VERKTYG
 
För att kunna göra glaspärlor fick vi först tillverka redskap, som senare skulle behövas. Vi tog två st. armeringsjärn och smidde dom spetsiga i ena änden (verktyg 3 och 4). Tanken var att kunna ha smält glas på den ena spetsen och snurra över det till en pärla på den andra. Till att forma pärlorna använde vi ett plattjärn, ca 70 cm långt och tre cm brett (verktyg 2). 

 


Vi märkte under arbetets gång att ett av de svåra momenten var att få av pärlorna från järnspetsen så vi tillverkade ett verktyg som skulle hjälpa oss med det. Vi smidde ett rundstål, ca 50 cm långt och 1 cm i diameter. Ena änden smiddes platt, klövs en cm in och böjdes upp 90 grader (verktyg 5 och 6). Det verktyget visade sig senare fungera alldeles utmärkt. Ett annat verktyg vi använde oss av var ett vinkeljärn som var utsmitt i ena änden till en sked (verktyg 1). Den använde vi till att smälta glas i när vi skulle färga det.  
 


ATT GÖRA GLASPÄRLOR 
 
Vi började med att lägga en bit glas på ugnsöppningens fönsterbräde för att långsamt värma upp den. Tar man in glaset för snabbt i ugnen, där det är ca 1300 grader, uppstår så stora spänningar i glaset att det spricker och flyger iväg. Efter några minuter tog vi med hjälp av en tång in glaset i ugnen. Då det började smälta förde vi över massan på en järnspets. Där fick glaset fortsätta smälta tills det blev mer flytande. Sedan snurrade vi över lite glas på 
 


den andra järnspetsen. För att glaspärlan senare skulle vara lättare att få av hade vi doppat denna spets i kaolinlera blandat med vatten, ca 50% kaolinlera och 50% vatten. Detta tips fick vi av Fotevikens museum där man tillverkat glaspärlor ett par gånger. Det var inte några större problem att få över glaset på spetsen och snurra upp det så att pärlan blev jämt runt om. Sedan var det tid att forma till pärlan med plattjärnet. Man bör då hålla sig precis vid eller


 

 
innanför ugnsöppningen, tar man ut pärlan stelnar den direkt och är det för varmt kletar den fast på plattjärnet. Man får känna sig fram när det är lagom konsistens för att forma den. Runda pärlor fick vi när de rullades på plattjärnet, fyrkantiga och trekantiga när vi tryckte dom mot plattjärnet. Pärlor som liknar en blomma gjorde vi också, då trycker man in kanten av plattjärnet på olika ställen i pärlan.

När vi var nöjda med formen var det dags att ta av pärlan från spetsen med hjälp av verktyget med en klyka längst ut. Detta är nog ett av dom svårare momenten att lära sig.

Om man försöker ta av pärlan för tidigt är den för mjuk och då förstör man formen på den. Väntar man för länge blir den för hård och fastnar på spetsen.
Det gäller att peta av den i exakt rätt ögonblick.


 
Pärlorna måste sedan svalna väldigt långsamt för att det inte ska uppstå spänningar i glaset så de spricker. Avkylningen är det viktigaste momentet i tillverkningen. Det bör ta 8-10 timmar för pärlorna att gå från ca 400 grader till rumstemperatur. Vi prövade först att lägga pärlorna i sidofacken på ugnen men det gick inte så bra som väntat, några pärlor sprack. Antingen var temperaturen inte tillräckligt hög eller så eftereldade vi inte tillräckligt länge. Istället ställde vi keramikdeglar, med lock, på glödande kol. Där fick pärlorna ligga och svalna. Detta sätt lyckades bra, pärlorna höll.
 
 
FÄRGAT GLAS OCH MÖNSTRADE PÄRLOR
 
För att få färgglada pärlor använde vi oss av köpt glas i olika färger, krossade ölflaskor och hemmafärgat glas.
 
Det mest intressanta försöket att färga glas var med ben. Torben Sode skriver i sin bok att kalciumfosfatet i benaska ger en vit färg då ljusstrålarna bryts av små kristaller. Han nämner även att askan ska vara vit. Vi raspade ben till ett fint pulver som sedan brändes med gasol. Hur vi än försökte blev askan inte vit. Den hade istället en smutsigt grå färg. Vi gjorde försöket ändå. Ca 1krm benaska lades i skedverktyget med 1msk glas. Detta hettades sedan upp i ugnen. När glaset smält, rördes blandningen om med en ten. Vi förde över massan helt på tenen och tog ut den ur ugnen för att sakta svalna. Glaset hade en ogenomskinlig, benvit färg.

Vi blandade även kopparoxid och järnoxid på samma sätt. Glas och 2-3krm kopparoxid gav en vackert, mörkgrön färg, glas och järnoxid blev svart med blåa nyanser. Vid mindre mängd järnoxid blev färgen grön med, även här, lite blått i. Många pärlor fick en grönaktig färg där glaset haft direkt kontakt med något av verktygen. Kan det ha uppstått en missfärgande reaktion?

Med hjälp av de olika färgerna mönstrade vi pärlorna, tre varianter provades. Glasklumpar med olika färger smältes ihop för att sedan lindas på en spets till en pärla. Resultatet blev ränder och oplanerade mönster. I omgång två gjordes en enfärgad pärla. Sedan lindades smält, färgat glas på den heta pärlan. Ett mer planerat mönster kunde göras. Det tredje sättet vi provade var att lägga fin-krossat glas på fönsterbrädet som den heta pärlan rullades i. Även här kunde ett mer kontrollerat mönster göras.

Vi gjorde andra små experiment också, med regeln: Alla sätt är bra utom de dåliga. 
 
 



 
 
SAMMANFATTNING

 
Resultatet av två veckors försök med glaspärletillverkning blev lyckat. Vi byggde en ugn som var bra och praktisk. I ugnen gjorde vi sedan pärlor. Av ca 150 pärlor blev 15 stycken inte bra. Efter försöken var ugnen i gott skick för fortsatt användning. 

När vi mot slutet av projektveckorna fick lite tid över gjordes försök att färga glaset. Vi gjorde försök med tre färger, alla lyckades.
Nöjda och glada tänker vi fortsätta med glaspärletillverkning, med önskemål om att inte använda några moderna hjälpmedel.
 
 
 
 
KÄLLFÖRTECKNING
 

Andersson Pernilla, Grimble Jannika, Gjaerum Helena. Glaspärletillverkning, MNT- Projektarbete vår –99. 

Dybdal Palle. Personligt brev, 2000.
 
Fotevikens museum. Muntliga råd, 2000.
 
Sode Torben. Anatolske glasperler. Forlaget Thot, Kobenhavn, 1996.
 
http://viking.hgo.se, 99-01-02


Startsida

Institutet för Forntida Teknik 2000-10-20