Vi började med att
tillverka nålar och sylar för sömmnaden, samt skrapor för pälsberedningen. Sylarna
och nålarna sågades ut ur smalbenet från älg, med flintskärvor. Det var mycket
tidsödande. Sylen limmades fast på ett träskaft med en blandning av kåda och vax. Den
surrades också med våta senor.
Att borra hål för
nålsögat med en tunn flintborr, gick mycket bra. Vi tunnade ut benet färdigt över
ögat innan vi borrade. Vi borrade från båda hållen. Hålen gjordes innan nålarna
slipades helt klart (på bredden). För att spara tid sågade vi ut några nålar med
bågfil och slipade dom på slipsten. Vi ville få några olika modeller och se hur dom
fungerade. Hålen gjordes med flintborr eller stålsyl. Skrapor tillverkade vi också av
ben. Benen sågades av med flintskärvor och slipades sedan mot flata stenar.
Alla skinn var tidigare
torkade och grovskrapade. Vi skrapade bort de sista hinnorna med benskrapor och den
sibiriska skrapan. Vi erhöll en vit och ganska mjuk yta. Skrapningen var jobbig och
mycket tidsödande.
Den sibiriska skrapan
Skinnet gneds in på
köttsidan med pulvriserad murken lärkved och lite vatten (se Tomas Johanssons film).
Skinnet veks sedan ihop och fick ligga över natten, ca 15 timmar. Skinnet var torrt och
hårt och provades mjukgöras med det sibiriska redskapet. Det var svårt och resultatet
blev dåligt, så skinnet fuktades på köttsidan och veks ihop och fick ligga en timme.
Det sibiriska mjukgörningsredskapet
Sen gick det bättre att
mjukgöra men det blev ojämt mjukt. De partier som mjukgjorts i torrt tillstånd blev
mycket mjuka, medan övriga ställen blev lite olika. Skinnet röktes sedan i tipin i 15
timmar. Vi använde murken granved till rökningen. Skinnet fuktades och mjukgjordes med
det sibiriska redskapet. Det räcktes även i räckbänk. Skinnet blev mjukt och fint, men
det lossade hår. Vi tror inte att det har något att göra med beredningen, utan beror
på själva renen.
Skinnet fettgarvades. En
knytnävsstor klump älghjärna och märgen från två älgunderben kokades i björkasklut
i fem minuter till en smet. Skinnet fuktades ordentligt på köttsidan och smeten jobbades
in under ca en och en halv timme. Skinnet hängdes upp ute under taket framför garveriet
i 3 dygn.(Allting gjordes ute i september under inga speciellt varma förhållanden.)
Skinnets köttsida beströks med lite björkasklut och veks ihop och fick ligga ca fem
timmar. Överflödigt fett och fukt pressades sedan ur med en benskrapa och mjukgjordes
med det sibiriska redskapet. Skinnet var mycket lätt att mjukgöra och rätt smidigt och
fint. Det luktade lite illa och kändes lite fett i början, men det blev bättre med
tiden. Skinnet röktes sedan i 15 timmar. Skinnet blev mjukt och fint.
En barklag av färsk vide
och björk kokades. Skinnen fuktades med outspädd barklag på köttsidan 5-7 gånger
dagligen under fyra dagar. Skinnen veks inte ihop utan fick torka lite emellan.
Skinn nr 3 röktes sedan
i 15 timmar. Det var fuktigt när rökningen började. Skinnet fuktades och mjukgjordes
med det sibiriska redskapet, och i räckbänk. Skinnet var svårt att mjukt.
Skinn nr 4 fettades in
med lite tran en stund efter sista barkfuktningen. Det mjukgjordes med en benskrapa och
det sibiriska redskapet. Det var mycket lätt att mjukgöra och blev smidigt och fint.
Skinnet röktes sedan i ca 15 timmar. Det var mjukt och smidigt.
Efter skrapningen
röktes skinnet i 15 timmar. Skinnet fuktades och mjukgjordes. Det blev smidigt och fint.
Förlagan till våran
päls var en samisk så kallad Muddoa. Samerna har använt kalvskinn till sina pälsar. Vi
hade skinn av vinterslaktade stora renar, så våran päls blev nog mycket klumpigare än
en riktig muddoa. På många modeller var kilar insydda nertill, men vi valde en modell
utan kilar. Nertill skulle den varit kantad med getskinn, men det hade vi inte. Vi
använde ett enkelt mönster från en vadmalsanorak med liknande utseende. Alla delar
skars till med en vass flintskärva, vilket gick utmärkt bra!
Till framstycket använde
vi skinn nr 5, och till bakstycket skinn nr 3. Till höger ärm användes nr 4 och till
vänster ärm nr 2. Skinn nr 1 använde vi till kilarna i sidorna.
Till tråd använde vi
ryggsenor från ren. Sentråden träddes i nålsögat och tvinnades sedan ihop. Vi sydde
med bennålar. Alla stygn sylades upp med bensyl. Den syl vi tyckte fungerade bäst var
ganska kort, ca 20 mm. Det vi tyckte var viktigt med nålen, var att den skall vara rund,
men platt över ögat och smalna av i bakänden. Detta för att tråden skall kunna ligga
där, så att det gå lättare att få nålen igenom hålet. Det var också lättare att
sy med ganska korta nålar, ca 40 mm * 2 mm var ett lämpligt mått. Det är bra om hålet
sitter ca 5 mm från änden.
Så trär man färdigtvinnad tråd i nålen.
På höger sida sydde vi
med kastsöm och på vänster med sticksöm. På axlarna använde vi mellanlägg av rakat
renskinn som förstärkning. Det gick ungefär dubbelt så mycket tråd till kastsömmen
som till sticksömmen. Kastsömmen ville gärna slita upp hålen ut mot kanten av skinnet.
Det var därför bra att ha en ganska tjock tråd. Vi upptäckte sen att om man
förskjuter det ena skinnet över det andra, så det viker sig över kanten, verkar
sömmen bli starkare.
Vi provade även att
förstärka sömmen genom att lägga en sena under stygnen mot pälsen. Även brännässla
provades.
Kastsöm. När man drar åt stygnen så drar man i tråden, eftersom nålens öga är
så skört.
I ärmen ville vi ha ett
vindlås. Ärmens nedersta del skars av och syddes på igen. Vi la den avskurna biten i
ärmen (köttsidorna mot varandra) och kastade runt kanten. Pälsen slöt runt handleden
men biten kan också vikas ut.
Till kragen sydde vi ihop
tunna bitar av bukskinn. Den syddes dubbel, med hår både ut och in. Vi sydde med
kastsöm i kragen. Vi hade tvinnat tråd i förväg, men det visade sig att trådarna var
för tjocka för bennålarnas relativt lilla öga. Vi tvingades använda en grov stålnål
istället. Slutsatsen blir att om man vill tvinna tråd i förväg till en bennål, måste
den yttersta änden på tråden göras mycket tunn. Kragen syddes fast med lintråd pga
brist på senor.
En knapp av en horntagg,
fastsatt med en grov sentråd, och en hyska av tvinnade skinnremsor avslutade arbetet.
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |