På 1970-talet gjordes
ett gravfynd från 1400-talet på Grönlands västkust. I graven låg 6 kvinnor och två
barn, samt pälsar och kläder. I den gamla grönländska föreställningen om livet efter
döden ingår tanken att människan behöver varma, välsydda kläder även i nästa liv.
Såväl kvinnor och barn i graven var välklädda och hade reservkläder med sig. Allting
var frystorkat och därför extremt välbevarat.
Kvinnopäls av säl från Qilakitsoq
Ytterpäls av sälskinn,
innerpäls av fågelskinn med fjädrarna inåt, renskinnsbyxor och kamikker av olika
längd är den vanliga klädseln bland kvinnorna i graven.
Den sälskinnsjacka vi
valde att försöka sy upp hör till en av de som fanns löst i en av gravarna. Den är
sydd av skinnen från ringsäl=vikare. Påfallande är den höga huvan, den stora vidden i
ärmarna närmast axlarna och "svansen" som hänger ned både fram och bak.
Jackan är förvånansvärt högt skuren i höften. Dräktens utformning har utan tvivel
att göra med den tidens mode och uppfattning om vad som är vackrast, men det finns
ytterligare en förklaring. Enligt legenden var månmannen, som styr över flod och ebb
och djur och människors fruktsamhet, klädd i en dräkt som var gjord ur en hel björns
skinn.
Dräkten var utskuren så
att en svans hängde ned både fram och bak: könsorgan och svans. De grönländska
kvinnorna har fortsatt denna dräkttradition: svansen fram och bak finns kvar. För att
hedra djuret görs den färdiga dräkten så nära djurets utseende som möjligt: t.ex.
markeras skelettet symboliskt genom att låta mörka och ljusa partier bryta mot varandra.
Detta färgspel gör dräkterna än vackrare, vilket hedrar djuret.
Den höga huvan och djupt
skurna halsen förklaras av kvinnornas höga håruppsättningar som var dåtidens mode.
Den högt skurna höften har uppenbarligen varit en modeidé, som gjort dräkten lite
kyligare: på flera av plaggen i gravarna har det lappats på ett stycke med stora
kaststygn, för att jackan ska gå ned längre över höften.
Mönstret hämtade vi ur
boken "Qilakitsoq - De grönlandske mumier fra 1400-talet". Dräkten finns
tidigare uppsydd på museet i Nuuk. Vi ägnade en hel del tid åt att anpassa
mönsterdelarna efter gruppens genomsnittiga kroppsform.
Vi arbetade med två
sorters skinn: en norsk import av saltade skinn av gråsäl, samt torkade skinn av vikare
från Grönland.
De norska sälskinnen var
mycket feta, tranet rann i rännilar från dem. Eftersom skinnen var saltade vektes de
först i Ljusnan i ca en vecka. Därefter skrapade/skar vi av köttsidan, både med en
halvcirkelformad skifferkniv och stålulo. Flinta fungerar nog också bra. Därefter lät
vi dem ligga i utspädd urin ca 1 dygn, utomhus i höstkyla/värme. Efteråt sköljdes de
upp, torkades i ram, blöttes åter upp och mjukgjordes...eller åtminstone, vi försökte
länge och väl - trampade, räckte, mosade, rullade...skinnet blev visserligen något
mjukare, men långt ifrån mjukt. Efter funderingar konstaterade vi att vi skurit bort
för lite från köttsidan. Hinnor och en bit av läderhuden ska bort men vi hade lämnat
läderhuden. Skinnet var för tjockt för att bli mjukt, det gick inte att använda till
jackan.
De norska skinnen skäres på köttsidan med skifferkniv och hålles väl sträckt med
fot (eller stenbumling)
De grönländska skinnen
kom med post ifrån Danmark. De var torkade och skrapade, med ihopsydda labbhål. Vi
beslöt att inte garva dem alls, utan bara mjukgöra. I arktiska områden är ofta
torkning och mjukgörning allt som behöver göras med ett skinn.
Vi provade att mjukgöra genom trampning - skinnet fuktades något med en trasa på köttsidan, veks ihop med köttsidan utåt och trampades, veks om, trampades igen. En bra metod, tyckte vi, men det skinn som trampades i inomhustorrt tillstånd fick narvsprickor där det varit veckat. Något fuktiga skinn är alltså bra. Pälsen blir tufsig, men går att stryka fin med lite vatten.
En annan metod var rull-metoden. Skinnet rullas medhårs för att inte bli tufsigt i pälsen. Rulla och tryck ner rullvecket med handen. Effektiv metod som är snäll mot skinnet.
Vi räckte också skinnet med ett benverktyg, ett snett avsågat ben. Bra som komplement till de andra metoderna.
Skinnen blev hyfsat mjuka
men stelnade senare till. Efter kontroll med det grönländska fangersällskapet visade
det sig, vilket märktes på skinnen, att de tvättats med ett starkt avfettande
tvättmedel redan på Grönland. Skinnen kunde alltså inte garva sig själva med sitt
eget fett, som ett mildare behandlat sälskinn ska kunna göra. I efterhand kan vi
konstatera att vi borde ha återfettat skinnen med en rejäl dos tran och sedan mjukgjort.
Skinnen var nu istället så torra att de sprack mellan sylhålen när det blev minsta
påfrestning på sömmen, sedan vi sytt och provat.
Vi mätte, ritade,
grubblade och klippte till slut ut mönstret ur ett lakan - sydde ihop det, ändrade om
och blev till slut nöjda. Vi ändrade mått och proportioner en hel del från
grundritningen som fanns i boken om fyndet.
Mönsterdelarna fritt uppskissade (Ej proportionerligt anpassade till varandra).
1: axel, 2 st, 2: ärm, 2 st, 3: bakstycke, 4: sidostycke, 2
st, 5: huva, 2 st, 6: framstycke.
Vi skar så ut
mönsterdelarna ur skinnet med flintavslag. Viktigt är att tänka på hårriktningen -
vattenavrinningen. Skinnen valdes så att mörka och ljusa partier kontrasterar mot
varandra. Mörkt ryggskinn mitt på framstycket och bakstycket, ljust bukskinn till
sidostyckerna och framstyckets sidor (blir automatiskt av sälens naturliga teckning).
Översidan på ärmarna mörk. Huvan ljusare, liksom axelpartierna. Huvan kantas med
mörka remsor, samt en mörk remsa mellan de två delarna. Jackans nederdel kantas med en
mörk remsa längs med hela nederkanten.
Vi tvinnade sentråd av
rensenor. Vi föredrog alla olika tekniker: sno och vika över, med tumme och pekfinger
bara, eller rulla två trådar parallellt på byxor av skinn för bästa tvinneffekt.
Tvinna sentråden riktigt tunn där den fästs vid nålen, för att sömnaden ska gå
smidigt.
Nålar gjorde vi av ben,
trä, (ene, rönn) och horn. Gör gärna en skåra på nålen från ögat och bakåt, för
tråden (se bild). Det är bra om nålen tunnas ut och plattnar ut efter och vid ögat (se
bild), utan att ta för stora risker att nålen spricker vid ögat. Tråden gör att
nålen blir svårare att dra igenom annars, om det blir för tjockt med tråd vid ögat.
Nålen från ovan samt från sidan
Bennålen är utsökt att sy med, glider bra, och ger ett bra grepp. Kan knäckas om man har otur... En värdefull ägodel att vara rädd om. Vår bennål gjordes enbart med flintredskap (för tålmodiga).
Tränålar är ett alternativ när man vill sy, men inte har tålamod eller tid att göra en ny bennål. Görs på några minuter bara, och håller en tillräckligt lång stund. Sedan gör man snabbt en ny.
Hornnålen är segare än bennålen, fungerar utsökt.
Vi gjorde en syl med
benspets, skaftad i trä surrat med råhudsrem. Sylens spets bör vara något lite
tjockare än nålen. Om nålen går för trögt, går den av. Vår bennål gick av - den
knäcktes när den gick för trögt genom ett allt för litet hål.
Syl med benspets, skaftad i trä som surrats med råhudsrem.
Vi sydde med kastsöm,
försökte sy lagom glest för att skinnet inte skulle spricka vilt. Det verkade som om
sentrådens tjocklek inte får vara alltför tunn, så att den skär, men inte heller för
tjock, så att det blir klumpigt. Sy med fuktig sena, dra åt ordentligt, senan drar ihop
sig något när den torkar, och sömmen blir tät. Slicka,spotta,tugga på tråden.
Till sist sydde vi fast
remsor mellan huvdelarna. Dräkten skall även kantas med remsor nertill, liksom kring
huvan.
Jackan finns nu kvar på
Bäckedal. Den behöver fettas in och mjukgöras, förslagsvis genom användning.
Oroväckande är sprickorna vid sömmarna. Annars är den fin.
Meldgaard, Jörgen og Nordqvist, Jörgen, Qilakitsoq - De grönlandske mumier fra 1400-talet, Christian Ejlers' förlag, Grönlands landsmuseum, Nuuk 1992
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |