Vår uppgift var att
tillverka en myntstamp och slå lövtunna, ensidigt präglade mynt. Liknande mynt slogs i
Sverige under medeltiden. De första svenska mynten var tvåsidiga och slogs ett par
århundraden tidigare, under skandinavisk vikingatid. Vår uppgift var att
tillverka en myntstamp och slå lövtunna, ensidigt präglade mynt. Liknande mynt slogs i
Sverige under medeltiden. De första svenska mynten var tvåsidiga och slogs ett par
århundraden tidigare, under skandinavisk vikingatid.
Från forntidens
byteshandel till 1990- talets pengasamhälle kan avståndet tyckas oändligt. Varför
började människan tillverka mynt?
Människor har i alla
tider dragit nytta av varandras olika förutsättningar och bytt varor och tjänster med
varandra. Önskade man någon annans ägodel försökte man hitta något likvärdigt bland
sina egna. Så småningom blev byteshandeln mer organiserad med "fasta priser",
t ex att en älghud alltid motsvarade ett visst antal stenyxor.
När människan började
hantera ädelmetallerna, koppar och järn, material som beroende på vikt och halt kan ges
ett exakt värde, blev bitar av dessa betalningsmedel. Någon furste eller härskare
insåg att kontroll över betalningsmedel i det egna riket var makt och började så
tillverka mynt. Eftersom myntets värde bestod i dess vikt och halt hade det ett värde
även utanför det egna riket och kunde på så sätt spridas långväga via köpmän och
plundrare. Så kom de första mynten till Sverige där de cirkulerade långt innan svenska
mynt kom till.
Från det romerska riket
spreds silverdenarer norrut, präglade under kejsartid fram till ca 220 e.Kr. Exakt när
de kom till Sverige är osäkert, kanske redan före 220-talet. I svenska fynd daterade
från 395 e.Kr. till mitten av 500- talet förekommer även romerska guldmynt.
I Västeuropa dominerade
silvermynten under medeltiden. Guldmynt förekom men försvann nästan helt fr. o. m.
mitten av 700-talet, då Kalifatet och islams expansion avskar guldimporten. Från
700-talets slut till 1200-talets mitt var silverdenaren grundläggande för Västeuropas
myntväsen. Förutom namnet hade den inget gemensamt med den romerska denaren. Den ingick
i lokala mynträkningar som byggde på viktsystem för ädelmetall, även i Skandinavien.
Denna period utmärktes fram till 1100-talet av en stor rikedom på silver. Nya gruvor
togs i bruk i Europa och Orienten.
Fram till mitten av
900-talet övervägde de islamska (arabiska) dirhamerna av silver men försvann i början
av 1000-talet. De stora gruvorna i öst tycks ha varit tömda, det ryska riket uppstod och
försvårade handel och plundring. Mer än 100 000 dirhamer har påträffats i Sverige,
främst på Gotland. Från slutet av 900-talet dominerade tyska pfenninge och anglosaxiska
pennies den svenska myntcirkulationen.
När ett land börjar
tillverka sina egna mynt imiteras ofta populära, välkända typer. Så även i Norden. De
äldsta skandinaviska mynten anses ha slagits i Hedeby (Haithabu) i södra Danmark (numera
Tyskland) under 800-talets senare hälft. Dessa var imitationer av mynt som Karl den store
(768-814) lät slå i Dorestad i Friesland. Myntslagningen fortsatte i Hedeby fram till
slutet av 900-talet då de funna mynten sannolikt slagits längre norrut.
Omkring år 995 började
man samtidigt i Danmark, Norge och Sverige att slå mynt. Dessa var inspirerade av
anglosaxiska mynt av Ethelred II:s cruxtyp; tvåsidiga mynt med ett tvålinjigt kors på
frånsidan och de fyra bokstäverna CRVX i korsvinklarna. Åtsidan bär namnen på de
nordiska kungarna kring år 1000; Svend Tveskægg, Danmark (ca 987-1014), Olav Tryggvason,
Norge (ca 995-1000) och Olof Skötkonung, Sverige (ca 994-1022). På frånsidan anges
också myntmästarens namn. I alla tre länderna var till att börja med engelska
myntmästare ansvariga för myntningen.
Olof Skötkonungs
efterträdare Anund Jakob (1022 - ca 1050) fortsatte präglingen i Sigtuna där myntningen
pågick, med vissa avbrott, ca 995-1030. Därefter präglades inga nya mynt i Sverige
under nära hundra år. De äldsta medeltida svenska mynten utgavs omkring 1140. På det
nästan självständiga Gotland utgavs tvåsidiga penningar och i Lödöse, Sveriges hamn
i väst vid Göta älv, slogs brakteater. Brakteatmynt är tunna, ensidiga mynt där
motivet är genomgående, så att ena sidan är en negativ bild av den andra. Denna
mynttyp hade vanligen valören en penning och förekom in på 1500- talet.
Under Knut Eriksson
(1167-1196) började myntpräglingen i Svealand med brakteater av ett tiotal typer. I
slutet av 1100-talet hade även ärkebiskopen i Uppsala mynträtt. Mynt präglades under
denna tid i hela landet, men räkningen var inte densamma. Den högsta ädelmetallvikten i
vikingatidens viktsystem var en mark, motsvarande ca 210 gram. I Svealand gick det 192
penningar på marken, i Götaland 384 och på Gotland 288. Under 1200- talet gick svenska
fastlandet över till svearnas räkning som behölls till 1776. Utländska mynt fortsatte
att cirkulera i Sverige, eftersom värdemynten var lika mycket värda oavsett
ursprungsland. Ibland föredrogs dock de egna mynten, då dess värde var välkänt.
Risken att bli lurad på myntets rätta värde var större med ett okänt, utländskt
mynt.
I boken "Mynt och
människor" beskriver Brita Malmer tillverkningen av Olof Skötkonungs tvåsidiga
mynt: "Ett mynt framställdes av en metallbit, som hårt pressades mellan två
stämplar, den i underlaget fastsittande understämpeln och den rörliga överstämpeln.
Inpressningen av stämplarnas mönster skedde genom slag mot överstämpelns platta
översida. Varje stämpel kunde användas ett stort antal gånger. Vid behov byttes den
ena eller båda stämplarna."
Vi har inte hittat någon
beskrivning på tillverkningen av medeltida ensidiga mynt. Efter muntliga instruktioner
och tips från Tomas Johansson försökte vi oss ändå på att tillverka varsin
myntstamp.
Vi började med att smida
sticklar i olika modeller att gravera med (se fig 1). Till detta använde vi fjäderstål
och järnvägsräls. Sticklarna härdades och anlöptes till halmgul färg.
Fig 1.Vi tillverkade egna sticklar av fjäderstål och järnvägsräls.
Stickelspetsarna gavs olika utseende.
För att underlätta
graveringen valde vi mjukt Lancashirejärn till myntstampen. Själva stämpelytan tänkte
vi sedan sätthärda för att få den hårdare och hållbarare. Myntstampen tillverkades
enligt fig 2.
Fig 2. Vår myntstamp tillverkades av Lancashirejärn.
Vi smidde den övre änden lite tunnare och sågande sedan av ämnet
Efter noggrann putsning
av stämpelytan med fil och smärgelduk ritade vi upp våra myntmotiv. Vi gjorde på två
olika sätt. Motivet skissades upp direkt på stämpelytan med blyerts, eller i ett tunt
lager bivax som strukits på uppvärmd stamp. Observera att motivet blir spegelvänt på
det färdiga myntet!
Graveringen gick
betydligt bättre än väntat med våra enkla verktyg, hammare och egenhändigt smidda
sticklar. Sticklarna fungerade även bra att gravera med i ohärdat stål. Det märktes
ingen skillnad på fjäderstålet och rälsen.
När gravyren var
färdigställd återstod endast att sätthärda stämpelytan innan mynttillverkningen
kunde börja. Stampen glödgades, sedan strödde vi hornpulver på den rödglödgade ytan.
Proceduren upprepades 7-8 gånger. Då bildas ett mycket tunt lager härdbart stål på
ytan. Detta är en gammal metod att öka kolhalten i järn, genom att värma in organiskt
(kolhaltigt) material. Förutom hornmjöl kan tex koldamm, läder eller benmjöl
användas.
Efter härdning var
stampen färdig för att slå mynt. Vi använde kopparplåt och aluminiumplåt.
Kopparplåten glödgades och snabbkyldes i vatten för att bli mjukare. Med ett snabbt, hårt
slag präglades plåten (se fig 3). Det krävs mycket armstyrka och precision för att
slå perfekta mynt på ett enda slag men det fungerar. Ett mjukt underlag (läderbiten)
är viktigt.
Fig 3. Principen för myntslagningen med vår stamp.
Det krävdes precision för att slå ett bra mynt med ett enda slag.
Aluminium är mer likt
silver i fråga om mjukhet än vad koppar är. Den mjukare aluminiumplåten går att
prägla direkt, men om den glödgas blir den så mjuk att den fastnar på stampen. Då
går det att slå flera slag vilket underlättar finjustering av detaljer i myntmotivet.
Så enkelt är det att
tillverka sina egna mynt! Tyvärr kan vi bara konstatera att de inte har det ringaste
värde i butikerna.
Malmer, Brita: Mynt och människor, 1968.
Nordiska ministerrådet, Föreningen Norden och förf: Från vikingar till korsfarare.
Norden och Europa 800-1200, 1992.
Svenska Turistföreningen: Känn ditt land nr 17. Svenska pengar, 1984.
Muntliga källor
Tomas Johansson, Östersund
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |