Projektarbete Människa-Natur-Teknik 1993
MJUKGÖRNING AV NÄVER GENOM KOKNING
Erik Ottoson, Manne Sundin, Tove Widén, Jane Wennberg
Inledning
Detta projekt är en
direkt fortsättning på förra årets projekt med namnet "Mjukgörning av
näver". För närmare bakgrund och litteratur, se häftet "Projektarbeten 1992,
Människa-Natur-Teknik". Detta handlar i korta drag om att man försökte mjukgöra
näver på samma sätt som litteraturen angav att man gjorde tidigare i Sibirien,
nämligen att nävern kokades. Försöken gav dock mindre lyckade resultat och trots
åtskilliga försök med de mest skilda metoder Iyckades man inte mjukgöra näver så
pass att det skulle ha gått att använda till en kåta.
Under sin resa i Sibirien
1992 mötte Tomas Johansson två personer som närmare kunde berätta om mjukgörning av
näver till kåtor. Dessa var evenkerna Galina Ivanova (53 år) och hennes make Leonid på
brigad 4, Surinda, nära floden Steniga Tunguska. Galina uppgav att man kokade nävret
mjukt under sju dagar, medan hennes man hävdade att koktiden var tio dagar.
Våra försök
Vi valde till en början
att koka vårt näver i tio dagar. Koktiden blev tio dagar för en av näverbitarna och
åtta för de andra. Vi hade tre näverbitar:
I: Ett ganska
stort flak, som legat under tak och torkat under flera år. Detta flak var tjockast.
II: En bit tagen
från en stam där nästan allt trä var bortruttnat och bara nävret återstod. Denna bit
var något tunnare än I.
III: Färskt
näver, dock ej taget under våren då den släpper bäst. MNT-kursen/92 skriver i sin
redogörelse att "Höst- och vinternäver är segt och slitstarkt", så det
kanske nästan var en fördel. Detta näverstycke var det som var mjukast.
Vi kokade nävret i en
rostfri gryta av storkökstyp, från morgon till kväll. Till en början flöt nävret,
men efter fem dagar sjönk bit II och III. Efter sex dagar sjönk bit I. På morgonen
flöt bitarna om vattnet hunnit svalna ordentligt. Var vattnet fortfarande varmt låg
bitarna på botten.
Efter upptagning och torkning blev resultatet följande:
Bit I: Kokad i tio
dagar. Grå-brun -beige till färgen. Yttersta lagret flagnade. Lagren närmast de
yttersta hade krympt och drog ihop flaket till en rulle, trots att det torkat uppspänt.
Sprickor uppstod i nävrets lenticeller. Vid vikning tvärs emot fiberriktningen uppstod
inga skador, vid vikning längs fiberriktningen uppstod små sprickor.
Bit II: Kokad i
åtta dagar. Något ljusare i färgen än I, trots att ursprungsfärgen var mörkare än
I. Detta kunde eventuellt ha något med den kortare koktiden att göra. Yttersta lagret
hade frasat upp sig och flagnat lite. I kanterna hade nävret skivat sig i flera lager.
Biten var inte lika benägen att rulla ihop sig som I. Små hål hade uppstått. Vid
vikning tvärs emot fiberriktningen klarade sig denna bit som I. Längs med
fiberriktningen sprack nävret med en gång.
Bit III: Kokad i
åtta dagar. Nävret blev till färgen grå-beige. Flagnade betydligt mindre än I och II.
Klarade vikning tvärs fiberriktningen som I och II. Vid vikning längs med
fiberriktningen klarade sig biten som I. Klart bäst i test.
Vi sydde i näverbit III
med sentråd. Först gjorde vi hål med en syl och sedan sydde vi med för- och kaststygn
utan nål. Resultatet blev en stark och tät fog. Vi fann det fullt möjligt att med tid
och tålamod tillverka en hoprullningsbar kåta av detta material. Vi undrade över hur
länge en sådan kåta skulle klara sig? Var det mödan värt att tillverka en sådan
kåta? Försvinner nävrets goda rötbeständighet vid kokningen. Detta hade vi inte
möjlighet att kolla upp under projektarbetets gång.
Slutsats: Det
tycks vara fullt möjligt att tillverka nedmonterings- och flyttbara kåtor av näver.
Säkerligen finns det enklare material att arbeta med, men i brist på tyg, hudar etc. är
nog nävret ett mycket bra material.
Institutet för Forntida Teknik / juli 1998
