Kunskapen att bevara
glöd måste ha varit viktig ända från det att människan först upptäckte elden tills
dess att tändstickan uppfanns. Att bevara glöden mellan de tillfällen då elden
behövs, t ex mellan måltider, över natten eller när man ger sig ut på kortare
utfärder sparar möda och fnöske.
På den tiden det begav
sig måste man ha haft väl utprovade metoder, förmodligen var det inga problem att
hålla glöden vid liv i flera dagar. Uppgifter finns på flera olika sätt att förvara
glöden, bl a i grop i marken, i ihåliga trädstammar och i keramikkärl. Själva glöden
innesluts i aska. Principen är att sakta ner förbränningen så mycket som möjligt
genom att minska syretillförseln, utan att glöden kvävs.
Från Tomas Johansson
fick vi uppgiften att aska av ene lämpar sig bäst för ändamålet, och vi beslutade oss
för att pröva riktigheten i detta genom att jämföra aska av en, björk och tall. Som
kärl använde vi konservburkar med rymden 750 cl. I dessa testades kol från tre olika
träslag; björk, gran och en. Efter några preliminära försök fann vi att kolet skulle
grävas ned ca 2 cm i askan för att bästa förhållanden skulle uppstå. Det var här vi
fick det hittills bästa resultatet, ca 8 h brinntid för björkkol av en tändssticksasks
storlek i enaska. Kontroll utfördes varje timme genom att ett finger stacks ned i askan.
Försök 1. Björkkol.
Kol av en tändsticksasks
storlek användes. Inom en timme slocknade kolen i björk- och tallaskan. Kolet i enaskan
brann ca 6 timmar.
Försök 2. Grankol.
Kol av en tändsticksasks
storlek användes. Även här slocknar kolen i björk och aska inom en timme. I enaskan
brann kolet i ca 5 timmar.
Försök 3. Enkol.
Eftersom vi inte hade tid
att utföra experimentet direkt efter att kolet framställts, bestämde vi oss för att
släcka kolen och använda dem senare. Vi hällde björkaskan på det ena kolet och
tallaskan på det andra, och glöden slocknade snällt på några sekunder. Vi tog då ett
större enkol (ca 10 x 5 x 5 cm) och lade det i enaskan och lämnade glöden över natten.
På morgonen
kontrollerades glöden, som av värmen att döma nyss hade slocknat. Brinntiden bör
alltså ha varit ca 6 h, vilket var betydligt kortare än vi hade anledning att hoppas
på, med tanke på kolets storlek. Våra försök visar att enaskan är överlägsen i
dessa sammanhang, och det är inte förvånande. I jämförelse med den grova och kompakta
askan av björk och tall, känns enaskan torr, porös och finkornig. De brinntider vi
uppnådde är väl kanske inte så imponerande, men utformningen av glödkruset är
säkert också en hel vetenskap. Med ett väl utformat kärl och ett större kol bör man
kunna bevara glöden betydligt längre än vad vi Iyckats med.
Kanske kan framtida
M-N-T:are anta utmaningen, kanske kan kunskapens glöd ännu grävas fram ur seklernas
aska. Framtiden får utvisa.
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |