I Skandinaviska gravar
från folkvandringstiden (450-600 e.Kr.) har det påträffats ett stort antal runda och
ovala stenar som ofta varit försedda med en skåra runtom. Av tradition har dessa stenar
kallats för eldslagningsstenar då ett flertal arkeologer trott att de har använts till
att göra eld med. Det har dock rått delade meningar genom åren om eldslagningsstenarnas
användningsområden.
Vårt försök gick ut
på att utröna om det var möjligt att göra upp eld med dessa stenar och samtidigt se
vilken inverkan val av material och utförande hade. Vi tillverkade därför ett antal
eldslagningsstenar och provade dem.
De stenar som hittats i
Sverige har varit tillverkade av kvarts, kvartsit, sandsten och även granit. Numera har
man funnit flera tusen från Skåne i söder till Lappland i norr. När det gäller
stenarnas former har de en stor variation från runda och ovala till mer kvadratiska.
Längden har varierat från 6 till 20 cm.
Något som talar för att
stenarna kan ha använts till att göra upp eld med är att de i huvudsak har hittats
från perioden folkvandringstid men blir allt ovanligare under vendeltid (600-800 e. Kr.),
då eldstål och flinta blir allt vanligare. Något annat som talar för att stenarna
använts som elddon är att man har gjort gravfynd där de varit försedda med olika typer
av fastsättningar (i brons och järn) för att man skulle kunna fästa dem i bälten.
Bredvid stenarna har man också hittat sylformade föremål, s.k. eldmejslar.
Som tidigare nämnts har
det påträffats eldslagningsstenar av kvarts, kvartsit, sandsten och granit. Vi testade
de tre förstnämda materialen för att se om något var mer lämpligt än de övriga. Som
mall utgick vi ifrån en polerad eldslagningssten av kvarts som vi fått låna till
försöken av projektets idégivare Lars- Inge Lööv (lärare vid Bäckedals
folkhögskola). Han hade tillverkat eldslagningstenen med modern teknik genom att först
såga till formen och sedan maskinslipa den. Detta tog ca åtta timmar. Därefter
prickhögg han med hjälp av lätta slag från en annan sten en skåra som löpte runt om
stenen, vilket i sin tur tog ca 3 timmar.
Kvartsiten försökte vi
forma genom "bultning" (dvs. att slå hårt på den med en annan sten). De två
första försöken misslyckades då kvartsiten bildade inre sprickor och när man minst
anade det sprack hela stycken loss från stenen. Vid det tredje försöket nöjde vi oss
därför med att åstadkomma en flat yta av en storlek jämförbar med förlagan av
kvarts.
Sandstensstycket
grovsågades med maskin och vi slipade därefter fram dess form genom att gnida den
tillsammans med sand och vatten mot ett kvartsitblock. Själva slipmomentet tog ca åtta
timmar. Därefter prickhögg vi en skåra som löpte runt om stenen. På så sätt fick
"eldslagningsstenen" av kvarts släta ytor, den av kvartsit en ojämn yta och
sandstenen en av vardera. Orsaken till detta var att vi ocks† ville se om själva
ytans utförande inverkar på resultatet.
Vi smidde fem stycken
"eldmejslar" av stål för att härda dem olika och kunna jämföra resultaten
vid eldgörningsförsöken. Hårda mejslar som var härdade nära härdningspunkten (+758
grader Celsius) fungerade bäst. Från Boliden mineral erhöll vi också järnhaltig pyrit
(svavelkis) vilket enligt vissa fynd kan ha använts för liknande ändamål innan järn
och stål kom i bruk.
Vi började vårt
elduppgörningsförsök med att i tur och ordning slå de olikt härdade eldmejslarna mot
samtliga av stenarnas ytor. Vi jämförde även trubbiga eldmejslar med spetsiga. De
spetsiga mejslarna var att föredra. Prov utfördes även med vanligt ohärdbart järn,
vilket gav ytterst få och knappt synbara gnistor.
 |
Principen för hur man slår eld med traditionellt stål och flinta. Stålet slås mot den vassa och skarpa kanten på flintstycket. Då rivs stålspån loss som antänds av friktionen. Om man slår mot en slät yta, som på en s.k eldslagningssten är det betydligt svårare att Iyckas med processen. |
När det gäller
eldslagningsstenarna var det betydligt lättare att slå fram gnistor på de ojämna
ytorna än på de polerade. Det talar för övrigt emot att stenarna använts till att
göra upp eld med, då många av de man hittat har varit just polerade.
Var det någon skillnad
på de olika materialen? Definitivt JA.
Kvarsit var helt klart
att föredra framför såväl sandsten som kvarts, då den både gav fler och större
gnistor än de båda övriga materialen. Den polerade kvartsstenen gav knappt några
skönjbara gnistor överhuvudtaget. Det bör dock påpekas att de gnistor man får med
senare tiders eldstål och flinta är rena tomteblossen i jämförelse med de man får med
eldmejsel och kvarsit.
Det enda sättet på
vilket vi lyckades få glöd på en fnöske-bit med "eldmejsel och -sten" var
när vi tog den ojämna kvartsitbiten och höll den strax ovanför marken där vi
placerade fnösket. Det var allt annat än lätt att få gnistorna att fastna då de både
hoppade åt alla håll och slocknade fort. Detsamma gäller när vi bytte ut
"eldmejseln" mot ett pyritstycke. Då var det i och för sig lätt att få
gnistor men de slocknade ännu fortare och föll ned på fnösket snarare än hoppade.
Även här visade sig kvarsiten vara det bästa materialet.
Våra slutsatser blir att
det går att använda såväl de s.k eldslagningsstenarna och kombinationen pyrit/stenbit
till att göra upp eld med, men någon särskilt effektiv metod är det inte frågan om.
Andra tänkbara användningsområden, vilka ibland föreslås, är att den kan ha varit
ett bryne och denna teori ligger förmodligen sanningen närmare. Just för det
ändamålet var "eldslagningstenen" av sandsten alldeles utmärkt. Något annat
som talar för denna teori är att många av de stenar man hittat har en tydlig grop i
mitten på en av flatsidorna, vilken kan ha uppkommit genom upprepad bryning med ett
mindre, spetsigt föremål t ex en nål.
Johansson, Tomas., Strindberg och eldslagningsstenen. Forntida Teknik 2/88. Sveg 1988.
Keyland, Nils., Primitiva eldgörningsmetoder i Sverige: gnideld, vrideld, slageld - med
en jämförande studie.
Fataburen 1916:4. Stockholm 1917.
Ramqvist, Per. Högom. Malung 1990.
Rydh, Hanna. S.k. eldslagningsstenar från järnåldern. Fornvännen 1917. Stockholm 1921.
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |