Projektarbete Människa-Natur-Teknik 1993

MJUKGÖRNING AV RENSKINN MED BUKHINNEFETT

Morgan Ruste, Ninni Sohlström, Rose-Marie Spångberg

Nentserna i trakten av Dudinka vid Jenisej nära Norra Ishavet i Sibirien behandlar sina renskinn med bukhinnefett för att få dem mjuka. Skinnet blir aldrig garvat i traditionell mening, men i deras kalla klimat behövs det inte heller eftersom risken för förruttnelse är liten. Under Tomas Johanssons besök där 1992 kom för första gången fram uppgifter på att man använde bukhinnan från renen som mjukgörningsmedel. På grund av språksvårigheter gick det inte att få full klarhet i alla detaljer, och vår uppgift var att testa om en sådan metod kunde fungera.

Vi gjorde ett prov på ett torkat renskinn som vi delade i 11 bitar. För att kunna skrapa skinnet smidde vi skrapor av järn som sattes fast i ett träskaft "tvåhandsskrapor", med svagt rundad egg som inte var alltför vass.

Vi använde skrapor av denna typ för att skrapa testskinnen.

Vi använde samma metod som nentserna för att skrapa. Vi lade en planka mot magen och låste fast den mot ett fast föremål och lade på skinnet och skrapade. Plankan fungerade som en skavbom. Allt eftersom hinnorna och köttresterna skrapades bort så försvann också den blanka hårda ytan och en luddigare yta bildades.
Skinnet mjuknade också vid skrapningen. Det tog ca 1,5 timme att skrapa ett helt renskinn.

Det visade sig att bukhinnefettet gav ett gott resultat. Som jämförelse krackelerades tre av bitarna. Krackelering går till så att skinnet bearbetas mekaniskt så att narven bryts upp och skinnet mjuknar. Krackelering tar betydligt längre tid än skrapning.

Bland de ofettade skinnen var de skrapade mjukare än de krackelerade, möjligen var de inte riktigt färdiga. Bland de infettade skinnen blev de som behandlats med talg och bukhinnefett lika mjuka.
Talgskinnet blev papprigare och bukskinnet blev fetast. Hårdast blev det krackelerade med bukhinnefett.
 Vi fann att av skinnen som blivit infettade under värme så blev de mjukast som hade behandlats med bukhinnefett och hjärna. Hårdast blev det som smorts med talg. Ett sätt att redovisa våra erfarenheter är: Om vi själva skulle sy en jacka i ogarvat renskinn skulle vi välja att skrapa skinnet och värma in bukhinnefett.

Resultat

Vi provade med olika typer av fetter enligt följande.

1. Helt obehandlat
Stelt med blank yta. Gör att använda till liggskinn.
2. Skrapat
Mjukare med papprig luddig yta.
3. Skrapat infettad med talg
Fettet låg på ytan, dock mjukare
4. Skrapad infettad med talg under värme
Lika mjukt som 3:an men blev mörkt i färgen.
5. Skrapad infettad med rått bukhinnefett
6. Skrapad infettad med rått bukhinnefett under värme
Samma resultat men fettet gick in snabbare med värme. Feta på ytan men mjuka.
7. Skrapad infettad med rå hjärna
Den med värme blev en aning mjukare. Klibbig yta.
9. Krackelerat
På grund av tidsbrist och ovana blev det ej fullständigt.
10. Krackelerad infettad med bukhinnefett
11. Krackelerad infettad med bukhinnefett under värme
Fettet gick in snabbare med värme men den ytan blev något bruten. Kanske för lite fett, annars lika mjuka.

Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik