Vårt projekt gick ut på
att tillverka skinnpåsar att förvara tändmaterial i, såsom fnöske, enbark och
liknande. Man vet att människor i de flesta kulturer använt sig av hudar, magar,
urinblåsor, tarmar och dylikt, för förvaring av olika slag. På något sätt måste
människorna ha förvarat sina elduppgörningsredskap, så att dessa var skyddade mot regn
och luftfuktighet, eftersom man vet att även liten luftfuktighet gör det näst intill
omöjligt att t ex göra upp eld med eldborr.
Vi har experimenterat
lite med olika skinn och magpåsar och garvat dem på olika sätt, för att se hur de
klarar att stänga ute fukt. Vi har även provat att hälla vatten i påsarna, för att ta
reda på hur vattentäta de är.
I den litteratur som vi
har kunnat finna, står inget om förvaring av tändmaterial, inte heller något om att
man garvat magar och tarmar för att förvara i. Det som vi hittat i litteraturen om
förvaringskärl, har utan undantag varit råa hudar, magar och tarmar.
Vad vi ville komma fram
till, var att garvade skinnpåsar, om de nu fungerade som vi hoppades på, är mer
hållbara och mycket mjukare än råa, vilket gör nerpackningen och transporten av
påsarna lättare.
Vi följde våra
experiment med spänning och hoppfull entusiasm.
Det är mycket lite
skrivet om just användningen av skinnpåsar, men man vet att de använts överallt på
jorden, i alla kulturer.
Eskimåerna, både på
Grönland och i norra Canada, använde hudar och magsäckar att förvara föda i. I jakt
på säl, med harpun, användes flytkuddar av uppblåsta sälhudar, som dels hindrade den
skjutna sälen att simma ner för djupt, dels gjorde att man kunde följa vart den skadade
sälen tog vägen.
Afrikanska folk använder
hudar som vattensäckar. Bl.a. använder de get, som flås genom att man skär ett snitt i
ena benet och blåser in luft mellan hud och hinnor. Detta görs för att få ett helt
skinn med så få hål som möjligt. Hålet som blir då huvudet tas av används sedan vid
påfyllning. Andra hål uppstår när man hugger av klövarna. Dessa hål knyts igen och
benen används som handtag eller axelrem. Men dessa hudar begagnas, vad vi vet, endast
råa och garvas inte. Detta bör i så fall leda till att hudarna inte hade särskilt
lång livstid, eftersom de torde ruttna lätt. Genom att ofta byta vatten samt emellanåt
låta säckarna torka, kan man dock kanske förlänga hållbarheten. Råa hudar är ju
väldigt täta och möjligtvis är det så att garvade hudar inte kan hålla vattnet kvar
i säcken särskilt länge.
Samerna har använt sig
av skinnpåsar för olika ändamål. Främst då till förvaring av föda. Sigrid Drake
skriver i sin bok "Västerbottenslapparna", som utkom första gången 1918,
"Lapparna taga tillvara alla blåsor, kasta aldrig bort någon, och ändock gå alla
åt". I den största av blåsorna, våmmen (av samerna kallad fatte), förvarades
blod och mjölk ,"de mjölka om hösten i fatte, låta mjölken däri frysa".
Vidare nämner hon att de däri förvarade tjära och att i kalvens våm, som var bättre,
förvarades smör.
I urinblåsan förvarades
brännvin, tran, klövfett, fett att smörja bössor med och tenntråd. Den enda
beredningen vi har kunnat finna är, att våmmen eller urinblåsan tvättats och blåsts
upp att torka. I ett avsnitt nämner Drake denna beredning, "Hästens urinblåsa.
Måste rengjord läggas i barklake av björk och al, då denna blott är ljum, att
borttaga elaka smaken; sedan blåses väder i den och uppsättes att torka; i denna
ävensom i tjäders och björns hades krut, brännvin".
Skinnpåsar av olika slag
har också använts vid matlagning. I gropar som täcktes med en hud, kokades vatten och
mat.
Det sägs att man hängde
påsar av skinn, fulla med vatten, över elden för att koka vattnet. Den fuktighet som
bildades på utsidan av påsen, p g a att vatten trängde igenom, skall ha förhindrat att
påsen skadades.
Antagligen har skinn och
magar haft stor betydelse som förvaringskärl innan keramiken blev känd. Men keramiken
tog över så småningom, speciellt vid matlagningen. Även tyget och i vår civiliserade
tid den berömda plastpåsen användes (och används) till förvaring.
Vi har gjort fyra påsar
i fyra olika försök, två av killingskinn, en av renmage och en av bävermage. De
redskap vi i huvudsak använt är en skinnskrapa, granbark, såpa, tran och en hink. En
räckbänk att sätta fast skinnen i, medan man skrapar dem, underlättade också arbetet.
Vi använde huvudsakligen räckbänk, skinnskrapor, såpa, tran och hink
Ett av killingskinnen
låg förvarat i salt, varför vi fick lägga det i vatten för avsaltning. Meningen var
att vi skulle ha håren kvar på skinnet för att därigenom få ett tätare skinn. Men
så fort ett skinn läggs i blöt, börjar förruttnelseprocessen. Vill man ha håren
kvar, så ska inte allt salt lakas ur, eftersom salt hindrar förruttnelse. Vårt skinn
låg tyvärr för länge i vatten och vi bytte vatten 4-5 gånger under ca en veckas tid.
Därför, som det senare skulle visa sig, tappade skinnet håren på en del ställen.
Efter detta
ursaltningsbad, vekning, skulle skinnet skrapas rent från köttslamsor och hinnor. Det
gick lättast, tyckte vi, med händerna. Om man fick upp en kant mellan skinnet och
hinnorna, gick det lätt att tumma sig ner och på så sätt dra av hinnorna.
Sedan gneds skinnet in
med fett. Vi tog Nygammal Björnsmorning, men det går lika bra med tran, pälsfett eller
dylikt. Skinnet fick hänga insmort med fett i ca tre dygn. Varje dag arbetade vi skinnet
så att det inte torkade och för att fettet skulle tränga in ordentligt.
Nästa steg var att
skinnet fick ligga i såpvatten för att överflödigt fett skulle avlägsnas (asklut ger
samma verkan som såpa). Där fick det ligga i ett dygn, varefter vi lät skinnet torka
nästan helt torrt. Då bearbetade vi det med olika verktyg, tills det blev mjukt.
Det var när vi tog upp
skinnet från såpvattnet som vi märkte att håren släppte på vissa ställen, främst
på bröst och buk. I regel gäller att man aldrig får dra i pälsen på blöta skinn
eftersom håren då sitter löst men fastnar igen när skinnet torkar. Tyvärr gällde den
regeln inte för oss, utan håren lossnade även då skinnet var torrt.
Denna killing hämtades
hos en getfarmare som avlivade den åt oss när vi kom, eftersom killingen skulle vara så
färsk som möjligt när den flåddes. Tanken var att försöka rundflå skinnet enligt en
afrikansk metod och att få hinnorna kvar på köttet. Om vi lyckades skulle vi inte
behöva skrapa skinnet före garvning.
Vi började med att
lägga ett snitt strax ovanför klöven på ena frambenet, sticka in ett finger och göra
en luftficka under huden (se fig 1).
Fig 1
Vi knöt även åt ett
snöre runt halsen för att luft inte skulle tränga ut där. Killingen stacks ju i halsen
vid slakten, för att blodet skulle rinna ur, och då uppstod ett icke önskvärt hål.
Därefter blåste vi in luft, som pressade sig mellan hinnor och hud. Samtidigt hjälpte
vi till med händerna att trycka luften bakåt (fig 2).
Fig 2
Efter att luft blåsts in
under hela skinnet, togs huvudet av. Kroppen hängdes upp i halskotan för att det skulle
gå lättare att dra av skinnet. Nu upptäcktes det att vi misslyckats med inblåsningen
av luft. Dom flesta hinnorna satt kvar på skinnet. Troligtvis berodde det på att vi
skurit ett för djupt snitt och kommit ner under bindväven, istället för att bara
skära igenom över- och läderhud.
Själva tekniken, att
rundflå med luftens hjälp, fungerade bra och gick förvånansvärt lätt. Men eftersom
hinnorna satt kvar, tvingades vi ändå skrapa skinnet rent.
Detta skinn skulle
barkgarvas, så en lag av granbark kokades. När den svalnat lades skinnet i. Det fick
sedan ligga i garvbadet ca tre veckor. Lagen gjordes starkare i den takt garvämnena
trängde in i skinnet, genom att ny bark hälldes på. Råhud är mer vattentät än
garvat skinn, så vi tog upp killingen ur badet innan den var helt genomgarvad. Till sist
smorde vi in skinnet med tran och mjukgjorde det. Håren satt kvar relativt bra, även
när skinnet torkat.
Slutligen knöt vi om
analöppningen och öppningarna vid benen med snören och fick på så sätt en tät
påse.
Vi rengjorde renmagen
från innehåll och hinnor. Insidan är belagd med en hårig hinna. Denna togs också
bort. Magen torkades därefter, därför att vi inte hade tid att behandla den genast.
När vi sedan fick tid, blötlades magen ca ett dygn, därefter fick den hänga tills den
var halvtorr. Så ingneds den med tran och lades i en liten pIastburk där den fick
halvbada i tran.
Vanligen behöver ett
tunt skinn bara ligga ett par dygn i fett för att bli genomgarvat. Vår renmage låg ca
tre veckor i tranburken, vilket inte alls är nödvändigt. Det förbättrar inte heller
resultatet. Det kan snarare vara så att det blir sämre kvalitet om det ligger för
länge.
Sent omsider tog vi upp
magen ur tranburken ocn la den i såpvatten. Dels för att få bort överflödigt fett
samt för att magen, som hade torkat ihop när den låg i tranburken, skulle återfå sin
naturliga fuktighet och mjukhet igen.
Efter detta skulle magen
torka, men samtidigt hållas mjuk. Om magen bara hade fått hänga och torka, skulle den
ha blivit stel och hård igen. Därför arbetade vi den medan den torkade, så att vi fick
en mjuk påse av den.
Sist fettade vi in den
med olivolja, för att den skulle bli ännu smidigare och eventuellt lite tätare. Det
hade även gått att använda tran.
Magen togs ur bävern och
rengjordes. Den fick sedan torka tills vi kunde påbörja garvningen.
Då lades magen ner i ett
granbarksbad och fick ligga i tre dygn. Sedan togs den upp för att torka. Samtidigt
arbetade vi den, så att magen inte skulle bli stel. När den kändes torr och började
prassla då man gnuggade den, fettade vi in den med Nygammal Björnsmorning, vilket är
ett fett, främst använt till att smörja in läderskor med. Smorningen innehålller
fett, vax och tjära.
Magen blev mjuk, men
eftersom den är väldigt lik en hinna till konsistensen, är den relativt skör.
Vi ville se om det
avhårade skinnet var vattentätt. Det var det inte. När vi fyllde det, trängde vattnet
igenom nästan omedelbart. Det var väntat eftersom fettgarvning är den garvningsmetod
som gör skinnet mest poröst. En variant är att raka skinnet efter garvningen. Då blir
det mer motståndskraftigt mot vatten.
Nordamerikanska indianer
rökgarvade ofta de skinn som användes till kläder. Skinnen får då en glansig yta.
Detta försök gjordes
för att ta reda på om fnöske och enbark kan antändas efter förvaring i garvade
påsar, som utsatts för stark luftfuktighet.
Vi stoppade
lättantändligt torrt fnöske i getskinnspåsen. Den snördes åt och hängdes ner i en
stor hink, som var till hälften fylld med varmt vatten. Påsen nuddade aldrig vattnet.
Över hinken lades en handduk, för att ångan som bildades inte skulle försvinna. Allt
eftersom vattnet svalnade, bytte vi några gånger till varmare vatten. Luftfuktigheten
var ca 100%.
Bilden visar hur skinnpåsarna hängdes upp i hinken strax ovan vattennivån.
Efter fem timmar togs
påsen upp. Den var då fuktig men inte genomblöt. Vi använde flinta och eldstål när
vi provade att antända fnösket. Det gick mycket lätt att få fnösket att glöda, även
fast det inte var helt torrt.
Det här experimentet
gick till på samma sätt som "GET 2". Vi lade fnöske och enbark i magarna,
knöt om med ett snöre och hängde ner dom i en hink, till hälften fylld med vatten.
Förutsättningarna gjordes likartade. Även dessa påsar fick hänga i hinken ca fem
timmar. När vi tog upp magarna var dom alldeles mjuka av fukt och även fnösket kändes
fuktigt. Tros det fick vi det att glöda och vi kunde även få eld på enbarken utan
några problem, med hjälp av flinta och eldstål.
Någon skillnad på dom
olika påsarnas kvalitet kunde inte märkas. Det gick lika bra att få glöd från
fnösket, vare sig det legat i den fettgarvade renmagen eller den vegetabilgarvade
bävermagen.
För att vara helt säkra
på att fuktigt fnöske inte kan fås att glöda gjorde vi ett experiment med bara
fnöske, utan att stoppa ner det i en påse. Vi hängde helt enkelt ner en bit fnöske i
en träd i hinken, på samma sätt som vi gjorde med magpåsarna. Nu hängde fnösket
oskyddat och drog åt sig fukt. Det fnösket gick det inte att få någon glöd på, när
vi sedan provade.
De skinnpåsar vi garvat,
är avsedda att förvara tändmaterial i. Vi ville ta reda på om tändmaterialet behöll
sig torrt även om luftfuktigheten var stor, att jämföra med ett ihållande regn. I den
avhårade killingen,"GET 1", provade vi inte ens att lägga fnöske, eftersom
den släppte igenom vatten så snabbt. Dom andra tre påsarna fungerade däremot bra,
fnösket kunde fås att glöda efter varje experiment. Möjligtvis var den barkgarvade,
hårbeklädda påsen, "GET 2", något bättre. En anledning till det torde vara
att ett behårat skinn slår ifrån sig väta bättre än ett avhårat.
Våra resultat tyder på
att man kan ha förvarat sina elduppgörningsmaterial i garvade skinnpåsar. Utan
skyddande påsar blev fnöske, eldbräda etc för fuktiga för att få eld på. Och elden
var ju utan tvekan en livsnödvändighet.
Dock skulle det behövas
fler experiment där påsarna utsätts för väta under en längre tid, för att
resultaten ska vara tillförlitliga.
I vår slösaktiga tid
är det viktigt att visa hur alla delar på ett djur togs tillvara och användes förr i
tiden.
Våra försök är
lämpliga att göra t ex i samband med studier om stenåldern, både i skolan och i
studiecirklar. Det går relativt fort (ca en vecka) och är ganska enkelt att göra en
påse av en mage. Inga direkta förkunskaper krävs.
Materialet som behövs
är en mage från t ex ren, gris, får eller get och det kan man få från ett slakteri.
Magen skall rengöras och eventuellt garvas, sedan är påsen klar.
När hinnorna dras bort
från magen måste man vara försiktig så att det inte blir hål, magen är ganska skör.
Det är givetvis olika kvalitet på olika djurs magar och det verkar som om unga djur har
segare magsäckar. En del våmmar har en hårig hinna på insidan, denna bär avlägsnas.
Vill man ha en mer beständig påse bör magen även garvar.
OBS! Använd inte varmt
vatten vid rengöringen, högst 35 grader, annars förstörs äggviteämnena och påsen
blir skörare.
Lotta Rahme, lärare vid MNT-kursen på Bäckedals folkhögskola, Sveg
Tomas Johansson, chef för Institutet för förhistorisk teknologi, Östersund
Drake, S :"Västerbottenslapparna" Två förläggare bokförlag,
Umeå. 1979
Rahme, L :"Garvning och beredning av hudar och skinn med traditionella
metoder" stenc. uppl. Institutet för förhistorisk teknologi, Östersund. 1985
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |