Våra praktiska försök
att framställa pergament resulterade i fyra färdiga pergament-skinn. Vi använde oss av
ett medeltida recept från tidigt 1100-tal och varianter av detta till tre av pergamenten
(se recept No.1). Det fjärde pergamentet gjordes genomskinligt till ett s.k.
pergamentfönster. Vi använde oss av ett 1400-tals recept till detta. Till samtliga
använde vi getskinn.
Vi lade ett litet
getskinn i vatten för vekning i två dagar efter att först skrapat det väl (skinnet var
saltat). Därefter sänkte vi ned det i en kalklösning, 200g kalk i 5 liter vatten. Efter
8 dagar i kalklösningen tog vi upp det och avhårade skinnet. Därefter avkalkade vi
skinnet genom att ta 1/3 av kalkbadet vi nyss använt och under en veckas tid spädde vi
ut kalklösningen till en allt svagare lösning. Som sista steg i avkalkningen sköljde vi
skinnet tills vattnet rann klart och lät det sedan ligga i rent vatten i två dagar.
Vi tog upp skinnet ur
vattenbadet och spände upp det i en träram. För uppspänningen använde vi småstenar
som vi vek skinnets kanter runt och knöt ihop skinnet runt stenen med ett dubbelt
halvslag. Mellanrummet mellan stenarna blev ungefär en decimeter. Genom öglorna som
bildats drog vi ett rep och spände upp skinnet i ramen.
Skinnet uppspänt i träram.
Skinnet fick torka i
ramen i ett par dagar. Därefter blötte vi skinnet och gned in pulvriserad pimpsten på
köttsidan. Med en slät pimpsten slipade vi skinnet helt slätt tills kvarvarande hinnor
avlägsnats. Slutligen spände vi upp skinnet i ramen det hårdaste vi förmådde.
Resultatet blev ett
tämligen jämt färgat pergament med en behaglig böjlighet, mjukhet. En del gulaktiga
ytor på pergamentets narvsida drog ner kvaliteten i den annars helt vita ytan. En
förklaring till den gula missfärgningen kan vara en högre fetthalt i dessa partier. En
avfettning skulle i så fall ha lönat sig.
Vekning och
kalkavhårningsbadet samma som i Pergament 1. Det andra kalkbadet skiljde sig i
kalkkoncentrationen; vi hade samma mängd kalk, 200 gr i 5 liter vatten i det andra
kalkbadet. Härigenom hoppades vi kunna sträcka ut fibrerna mer i uppspänningsmomentet
än i det föregående försöket. Resultatet skulle bli en jämnare färg och än mer
ogenomskinlighet.
Vi lät skinnet ligga i
detta andra kalkbad i 8 dagar och rörde om en gång per dag. Därefter sköljde vi det
tills vattnet rann klart och lät det ligga i ett vattenbad i två dagar. Tog upp det och
spände upp det i träram på samma sätt som tidigare och lät det torka i några dagar.
Det bör betonas att denna första uppspänning efter vattenbadet gjordes endast löst så
att en del veck bildades när det torkat.
Vi slipade sedan det
uppblötta skinnet med pimpsten direkt utan att gnida in skinnet med pulvriserad pimpsten
tills alla hinnrester avlägsnats och en jämn, fint slipad yta uppnåtts. Den
slutgiltiga, avgörande uppspänningen gjordes med största kraft.
Resultatet blev mycket
ojämnt. Ca en tredjedel blev gulaktigt genomskinligt och resten av ytan blev jämnt vit
med ungefär samma ogenomskinlighet som i Pergament 1. För att råda bot mot denna
oönskade genomskinlighet försökte vi slipa köttsidan tunnare med sandpapper men
sandpappret bet dåligt i den till synes mycket hårda ytan. Det mycket lite tunnade
skinnet blöttes ned ordentligt på nytt och spändes om igen varvid flera av
fästpunkterna i skinnet slets av. Vi spände mycket hårt men samma gulaktiga
genomskinliga yta fanns kvar då skinnet torkat. Kanske lyckades vi inte spänna upp detta
lite tjockare skinn tillräckligt hårt för att fiberomstruktureringen skulle lyckas.
Detta försök visar på getskinnets mycket starka fiberstuktur som tydligen kan vara
svår att få omstrukturerad till pergament om skinnet är för tjockt. För att kunna
göra kvalitets pergament av lite tjockare getskinn krävs nedslipning av köttsidan.
Nästa försök visar att nedslipningen bör ske innan den slutgiltiga, hårda
uppspänningen i ramen. Sker slipningen efter att fiberstrukturen påverkats bildas en
hård svårbearbetad yta på köttsidan (bottensubstanserna har bildat en hård limaktig
yta).
Behandlat som Pergament 2
fram till slipningen av köttsidan. Löst uppspänt i ramen lät vi skinnet torka efter
vattenbadet i några dagar. Därefter slipade vi det torra skinnets köttsida tunn med
sandpapper. Först slipade vi av hela ytan med grovt papper och bytte sedan till fint och
slipade bort reporna det grova gjort efter en snabb intensiv sliprond. Skinnet blev
härigenom ganska jämt tunnat. Finslipningen gjordes med pimpsten.
Den slutgiltiga
åtspänningen i ramen blev lite för hård för det mycket tunna skinnet varvid skinnet
sprack upp en decimeter.
Resultatet blev ett
mycket jämnt färgat pergament med fin flexibilitet, mjukhet och som sagts mycket tunt.
Narvsidan visade upp lite olikheter i färg som säkert berodde på att håren var grå
på skinnet. För att en helt vit pergament ska erhållas bör skinn med helt vit
päls användas.
Liksom de övriga var
detta skinn saltat och vekades därför i två dagar. Enligt receptet från 1400-talet (se
recept No.2) skulle avhårningen ske utan kalk. Således använde vi oss av surning för
avhårningen. Vi såpade in skinnet på köttsidan och vek ihop skinnet med pälsen utåt
och lade det i en plastpåse. De första tre dagarna luftade vi skinnet en gång per dag
genom att ta ut skinnet och vika upp det. Därefter fick det ligga tre dagar till varefter
det var färdigt för avhårning. Det är färdigt för avhårning när håren lossnar
lätt. Efter avhårningen sköljdes skinnet väl i ljummet vatten.
Därefter blandades
äggvitor, 10 stycken, med 30 g honung och vispades till marängsmet. I denna blandning
lade vi ner skinnet och kramade det väl nere i blandningen för att skinnet skulle bli
jämnt nersmetat med äggvitan. Skinnet fick ligga kvar och dra i två timmar. Skinnet
spändes sedan upp hårt på en gång och fick torka. Bör nämnas att torkramen var allt
för klen och vek sig till en propeller.
Det torra pergamentet var
fortfarande ogenomskinligt. För att uppnå genomskinlighet gned vi in pergamentet med
kokt linolja och paraffinolja för att jämföra vilket som gav störst genomskinlighet.
Paraffinoljan gav det bästa resultatet, linoljan gav en mattare genomskinlighet. I
receptet sades att pergamentet skulle se ut som riktigt glas. På den tiden receptet är
från fanns endast råglas som inte kan jämföras med våra fönsterglas. En annan orsak
till att resultatet inte blev som väntat var en stor mängd mycket små svarta hår som
lyste igenom. Dessa minskade genomskinligheten.Vi prövade också att sandpappra på
pergamentets köttsida och efter det gnida in skinnets båda sidor med lin- och
paraffinoljan. Nu var det linoljan som gav det bästa resultatet. Linoljan verkar tränga
igenom skinnet bättre. Vi prövade också att sandpappra, och sedan blöta skinnet med
vatten så att den luddiga ytan försvann. När skinnet torkat gneds narv- och köttsidan
in igen. Detta gav det bästa resultatet. Även här blev linoljan bättre än
paraffinoljan.
Lägg getskinn i vatten
under en dag och en natt. Tvätta dem tills vattnet rinner klart. Gör ett nytt bad med
gammal kalk (calcen non recentem). Blanda väl till en tjock lösning. Placera skinnet,
vikt på köttsidan, i lösningen. Rör om två-tre ggr dagligen under åtta dagar
(dubbelt så länge på vintern).
Nästa steg är avhårning. Därefter förbereds ett nytt bad med samma mängd kalk som
tidigare. Låt skinnet ligga i under åtta dagar igen och rör om en ggr dagligen.
Ta sedan upp skinnet och tvätta det väl tills vattnet rinner klart. Lägg det i ett
vattenbad och låt det ligga i två dagar.
Ta sedan upp det och fäst linan och spänn upp det i den runda spännramen.
Låt det torka, raka det med en vass kniv och låt det stå i två dagar i skugga...fukta
med vatten och gnid köttsidan med pulvriserad pimpsten.
Vät det igen efter två dagar och slipa köttsidan helt ren och slät med pimpsten så
att skinnet är helt blött. Därefter spänns linan väl.
När skinnet är torrt återstår inget att göra.
Schedula
diversarium artium.
Theophilus Presbyter. Tidigt 1100-tal. (Reed 72 s.134 No.2)
Skrapa skinnet. Avhåra
utan kalk och skrapa det mycket fint. Tag en drachm klar honung, blanda den med tio väl
vispade ägg och vispa ihop. Lägg skinnet i blandningen och låt det dra i två-tre
timmar efter att ha kramat skinnet väl i lösningen. Ta sedan upp det och sträck det
väl på ramen och låt det torka.
Måla om du vill och låt det torka.
Därefter lacka det på den sida du målat på och låt det torka i moderat solsken. Det
kommer att se ut som glas.
1400-tals recept från
Italien. (Reed 72 s.141 No.7)
En mängd andra recept
finns i Reeds Ancient skins, parchments and leathers.
I början av andra
århundrandet f.Kr. konkurrerade det uppåtgående romerska rikets behov med grekernas,
och det uppstod en brist som stegrade priset på papyrus. Plinius den äldre återger om
hur pergament eller skrivskinn blir till genom konkurrensen mellan Eumenes II av Pergamon
i Mindre Asien och Ptolemaios av Egypten, 197-158 f. Kr. Pergamon blev alltmer ryktbart
som lärdomscentrum och Ptolemaios sägs att i sin avundsjuka ha stoppat leveranserna av
papyrus som Eumenes skrivare var beroende av. De tvingades då leta efter alternativ. Så
ännu idag står Pergamon som pergamentets uppfinnare.
I själva verket har man
skrivit på djurhudar mycket tidigare. Belägg finns från Egypten omkring år 2500 f. Kr.
Dödahavsrullarna som av en slump hittades i Judeens öken 1947 är troligtvis de mest
berömda läderdokument som bevarats från antiken. Ännu idag måste alla judiska
lagböcker vara skrivna på skinn. Normalt använder man skinn av får, ko eller get, men
arbeten har också hittats på gasell, antilop eller kronhjort och till och med struts.
Om garvningen var dåligt
utförd kunde det medföra en dålig och frän lukt. Sassanidkungen Khusran Parves blev
så irriterad av denna otrevliga egenskap att han gav order om att alla skattrullar i
fortsättningen skulle färgas gula med saffran och stänkas med rosenvatten.
Visserligen var pergament
dyrbart, men det valdes framför papyrus p.g.a. sin sega struktur vilket innebar att arken
kunde vikas i skarpa veck utan att gå sönder. När de vikta bladen syddes ihop var det
bara det yttersta, utsatta sidorna som behövdes för att skydda alla de andra. Från
kristendomens första tid har pergamentet undan för undan ersatt papyrusen som
skrivmaterial i västerlandet. En annan orsak att skinnen valdes är att, sedan de
skrapats fick en glattare och jämnare yta än papyrusen någonsin fick.Denna yta och
fjäderpennan öppnade nya tekniska möjligheter för den äldre medeltidens konstnärer
och skrivare.
När skinnen hade
skrapats och jämnats så att ett lätt sammetsliknande ludd fanns kvar på ytan, skars
sidan till och samlades i buntar på fem eller flera ark. Dessa ark veks sedan på mitten
och perforerades med nålar tvärs igenom de många skikten enligt ett schablonmönster
för att markera ramarna för texten och skriftradernas placering. När sidorna veks ut
fanns markeringar på både höger- och vänstersidorna (recto och verso). Därefter
linjerades raderna med en glatt, hård spets, som lämnade ett försänkt spår på
skinnets ena sida och en upphöjd linje på den andra.
Fram till 1520 verkade
pergamenttillverkarna vara förmögna att tillfredställa den enorma efterfrågan på
pergament till bokproduktionen och ändå bibehålla den höga kvaliteten. Exempelvis kan
nämnas Gutenbergs Bibel som tillverkades av 170 kalvskinn. Efter 1520 blev det tydligen
brist på kvalitetspergament och mindre bra produkter användes. Efter hand gled man över
i användandet av papper och kartong för bokproduktionen. En möjlig förklaring till den
genomgående låga kvaliten i religiösa pergamentmanuskript var just dessa ändamål. En
annan förklaring som är vanlig är att skinnen var av bättre kvalitet tidigare beroende
på att födo- och levnadsbetingelser var naturliga för djuren. Utvecklingen av dem var
normal till skillnad från senare begynnande kraftfoder vilket leder till en snabbare
tillväxt hos djuren.
Pennan var ofta gjord av
en gåsfjäder, tagen från en av de främre vingpennorna på en vänstervinge. Fjädrar
från en vänstervinge böjer sig behändigt över knogarna på en högerhänt människas
hand. Men annars dög alla fjädrar av lämplig storlek. Skrivarens pennkniv var en
dyrbarhet han svartsjukt vakade över. Den var specialslipad enkom för att han skulle
kunna åstadkomma de kurviga utskärningarna i den rörformade fjäderspolen.
Bläcket var antingen
baserat på kol eller på någon av de blandningar som framställdes av ekens gallväxter,
beroende på vad verkstadens mästare föredrog.
Om skrivaren gjorde fel
kunde det korrigeras med en halvmåneformad kniv eller själva pennkniven, och försiktigt
skrapa bort bläcket. På kalvskinn (veläng) går det ganska lätt eftersom den består
av flera överhudskikt, och är särskilt tät på narvsidan. Om det var välgjort var det
svårt att se efteråt.
Reed, Ancient skins, parchments and leathers. 1972.
Donald Jackson, Skrivkonstens historia. 1981.
Del 1 av "Pergamenttillverkning", Människa-Natur-Teknologi nr.2-1986
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |