Har du kokat ägg i vitmossa någon gång?
Ätit fisk i näver?
Kokat kött i en älghud?
Här ska vi beskriva hur
man gör. Dessutom har vi bakat bröd på en sten och i en ugn, kokat i en täljstensgryta
och i ett s.k. erteböllekärl. Vi vill visa hur man på ett roligt sätt kan lära sig
detta och dessutom sprida kulturhistoria om ett kulturarv som håller på att försvinna.
Kokgrop - jordugn, båda
begreppen används. I arkeologisk litteratur används begreppen om i marken grävda
gropar, som vid utgrävningar alltid innehåller skärvsten (sten som spruckit sönder av
värmen), och ibland också kol och ben. Benen har tolkats som måltidsrester och
kokgropen som platsen för matens tillredande.
I etnografisk och
etnologisk litteratur finns beskrivningar av två huvudtyper av kokgropar.
1. Där stenarna värmts i en eld vid sidan om gropen och därefter flyttats över till kokgropen som därmed inte kommer att innehålla några kolrester.
2. Där stenarna värms i eld direkt i gropen som därför kommer att innehålla både kol och skärvsten. De i Norden funna kokgroparna innehåller alltid båda delarna.
Kokgropen finns spridd
över hela världen och i de flesta kulturer. C14-dateringar i Norden visar att kokgropar
har använts under åtminstone 6 000 år. Från 5 000 före 0 till 1 000 år efter 0.
Det här försöket
gjorde vi i mars månad då det fortfarande var en hel del snö och tjäle kvar i marken.
Det första vi fick göra var att elda ordentligt så att det gick att gräva gropen.
Efter en halv dags arbete hade vi i alla fall lyckats åstadkomma en c:a 1 m diameter och
0,3 m djup grop. En medelstor forell fick bli middagen. Vi lindade in hela fisken i en
stor bit riktigt blöt näver. Så lades några glödheta knytnävsstora stenar ned i
kokgropen. Sedan näverpaketet och ovanpå allt detta ännu några glödheta stenar.
Eftersom det var vinter, var det svårt att få tag på tillräckligt med torv att täcka
med. Därför kompletterade vi den lilla mängd vi hade med en älghud som lades ovanpå,
och skottade jord på kanterna av huden. Efter tjugo minuter var fisken kokt, en mycket
välsmakande middag.
Metoden att koka i en
buffelmage kommer från prärieindianerna. Den användes innan brons- och järnkärlen
kom. Att man använt buffelmagen var naturligt eftersom de nomadiserande indianernas
största tillgång var buffeln (Laubin, Reginald & Gladys. The Indian Tipi.). Så här
gjorde man. Fyra stänger c:a 1,5 m långa bildade en fyrfot, där man band en fyrkantig
bit av en buffelmage. För att fästa den gjordes två hål i varje hörn av magen, stack
sedan igenom en pinne och band en läderrem mellan pinnen och pålen. Sedan fylldes magen
till hälften med vatten. För att få vattnet att koka lade man ned glödheta
knytnävsstora stenar (Berglund, Berndt. The complete wilderness Almanac. Toronto.). Magen
kunde användas tre-fyra dagar, varefter den blev uppblött av vattnet och skör av
hettan. Ute på prärien, utan tillgång till träd eller pålar, grävdes ett hål stort
som en mage där densamma placerades. Stenarna värmdes och maten tillreddes som vanligt.
Här i Sverige har
hittats skärvsten som kan ha använts för kokning ev vatten i träkärl eller uppspända
hudar (Stenberger, Mårten, 1964. Det forntida Sverige. Uppsala.).
Fig.1.
Eftersom vi inte hade
tillgång till en buffelmage så tog vi en älghud. Vi gjorde två experiment med att koka
i denna. Ett försök med huden i en grop i marken, och det andra försöket med huden
upphängd i en fyrfot.
Experiment I
Vi tog en rå älghud som vi
lade ned i en kokgrop med hårsidan mot marken. I denna hällde vi 2 liter vatten, en bit
renkött och tre glödheta knytnävsstora stenar. Så snart stenarna lagts i vattnet
började det koka. Vi vek ihop huden och lade några stora stenar ovanpå som lock. Efter
en halvtimme var köttet ordentligt genomkokt.
Experiment II
Vi använde här samma
älghud som ovan, men gjorde små hål längs kanten. Hängde upp den i en
fyrfotsställning och trädde ett snöre genom hålen så att den gick att dra ihop till
en påse. Vi hällde även här 2 liter vatten i den samt lade ned fyra knytnävsstora
glödheta stenar och en bit renkött. Även i det här fallet var köttet genomkokt efter
en halvtimme.
De äldsta beläggen för
keramiktillverkning i Norden kommer från Danmark och Skåne. De är c:a 7000 år gamla.
Kärlen är spetsbottnade (troligen för att stå stadigt i elden) med tjocka väggar som
är uppbyggda genom ringling av långa lersträngar (se fig.). Troligtvis är de första
kärlen efterapningar av flätade korgar.
Ertebölle: boplats i
Danmark som givit namn till en jägarbefolkning som bl a livnärde sig på skaldjur.
Boplatserna kallas också för kökkenmöddingar och består av stora avfallshögar med
musselskal.
 Ringling |
 Ertebøllekärl |
Våra erteböllekärl
hade vi magrat d v s blandat med 30% grov sand. Detta innebär att man tillsatte så
mycket sand att de nästan inte går att forma. Sedan lät vi dem torka i c:a två veckor
(bränning av dessa kärl se pedagogisk tillämpning).
Vi gjorde två olika försök:
Experiment I
Det gjorde vi när det var
-7°C ute. Vi hällde kallt vatten och en bit renkött i det kalla kärlet och satte det
direkt i glöden. Det tog 10 min innan vattnet började koka och köttet var färdigt
efter c:a 30 min.
Experiment II
Det gjorde vi under samma
förhållande som försök nr I. Men här ställde vi kärlet direkt i den öppna elden.
Kärlet höll bra och koktiden var densamma som i första försöket.
Täljstensgrytan,
"Ukusik" på eskimåspråk, har lite varierande utseende beroende på om den
användes av öst- eller västliga stammar (Boas, Franz, 1964. The Central Eskimo.
University of Negraska Press.). Den har varit upphängd i en fyrkantig ställning med en
täljstenslampa som värmekälla under.
För att göra vår
täljstensgryta använde vi rasp, håljärn och sandpapper. Täljstenen är relativt
lättarbetad (påminner om hårt trä) och kan skickas efter från Handöls täljstens AB,
Duved i Jämtland (0647 - 72080). 1983 kostade den 8 kr/kg exkl. moms och frakt.
Vår gryta hade måtten
12 x 15 och 7 cm djup. Innerdiameter 10 cm, m a o den var mycket liten. Vi värmde grytan
i en öppen eld i ca 30 min. Sedan fyllde vi den med kallt vatten som genast började koka
och kokade sedan oavbrutet i ca 15 min.
Täljstenen är unik på
grund av att den tål oerhört höga temperaturer utan att förändras eller spricka.
Ägg från olika sorters
fåglar har haft stor betydelse. Samerna åt bl a vildgåsens ägg som ansågs mycket
goda. De kokade även ripägg utan skal i renmjölk till en slags äggvälling. Hönsägg
har naturligtvis inte funnits hos nomaderna (Fjällström, Phebe. Samernas kosthåll.
Stencil, Etnologiska institutionen, Umeå Universitet.). Polareskimåerna använde sig
också utav ägg. De lade upp förråd av främst ejderägg. Det sägs att de höll sig
färska under ett år om de lades under klipporna så att solstrålarna inte nådde dem
(Eidlitz, Kerstin, 1971. Föda och nödföda.).
Det finns väldigt lite
material skrivet om hur man tillrett ägg. Vi har fått muntliga uppgifter (Olsson, Rolf.
Muntligt.) om att ägg kokats i vitmossa. Ägget lindas in i fuktig vitmossa som sedan
läggs på glöd. Ägget är klart när man hör det spricka p g a den luftbubbla som
ligger under skalet och som av värmen utvidgar sig.
Vi hämtade vitmossa på
en myr, dess vanligaste växtplats. Sedan doppade vi den i vatten, kramade ur den lite och
lindade in ett ägg. Hela paketet lades på en glödbädd och även glöd ovanpå. Efter
c:a 15 min hördes ett litet knäpp och vi tog ut ägget som då var hårdkokt.
"I begynnelsen av
mänsklighetens utveckling var gröten huvudnäringen", skriver Annelies Schöneck i
sin bok "Dagligt bröd". Detta är med stor sannolikhet inte helt rätt. Gröten
kom antagligen först med jordbruket och är därmed en ganska sen företeelse i
människans kosthåll.
Tidiga jordbrukskulturer
finns belagda på flera olika ställen på jorden och dateras till mellan 7 000 - 5 000
år f Kr (ex området kring Eufrat och Tigris). Dessförinnan hade människan levt som
jägare-samlare i 100 000-tals år! Möjligen har man kunnat göra gröt på olika vilt
växande örter och gräs.
I södra Skandinavien har
vi de första beläggen för jordbruk omkring eller strax före 4000 f Kr. I t ex Östra
Vrå, Stora Malms socken i Södermanland har man hittat avtryck av sädeskorn i
lerkärlsskärvor. Korn, hirs, vete och t o m vindruvskärnor har hittats. (Stenberger,
Mårten. a.a.)
I norra Sverige har vi
längs kusten de första beläggen för jordbruk omkring 2000 f Kr men först
århundradena efter Kr blir tecknen stadigvarande. Jägarsamhället har levat kvar längre
i norr än i söder. (Engelmark, Roger, 1978. Vegetation and settlement in coastal and
inland Norrland....Institutionen för ekologisk botanik. Umeå Universitet.)
Det äldsta bröd vi
känner till i Sverige bakades på 200-talet och hittades 1963 vid en grävning på Helgö
i Ekerö socken.
Yrkesbagare förekom i
Stockholm först på 1400-talet men ännu 1560 fanns inte fler än fem. Hembakningen var
alltså allmän, även i städerna. Så sent som på 1930-talet bakades 2/3 av allt bröd
i hemmet. (Landergren, Christina, 1975. Bröd. Laholm.)
Bröd kan indelas efter:
En förutsättning för
jäsningen är att mjölet innehåller gluten, vilket endast finns i vete och rågmjöl.
Eftersom korn är det vanligaste sädesslaget i norra Sverige, dominerar där ojäst
bröd, medan söderut jästa bröd bakat av vete och råg är vanligast.
Ugn
En ugn förfärdigades av
klumpstenar och två flata skifferhällar (se fig).
 Sjustensugn |
 Sjustensugn sedd från sidan |
Deg
Två olika satser
tillreddes:
Försök
Vi började med att elda
direkt på bakhällen och under den samma. När ugnen var varm efter ca en halvtimma,
skrapas glöden bort från bakhällen. Vi formade degen med händerna till små runda
kakor och lade på bakhällen. Efter 7-10 min vände vi på kakorna och efter totalt 15-20
min var brödet klart.
Resultat
Det faktum att vetemjöl
(liksom rågmjöl) innehåller gluten gör bakpulver onödigt. Resultatet blir detsamma.
Att laga mat på gammalt
vis är en utmärkt sysselsättning eftersom det dels ger en historisk inblick, dessutom
kunskapen att det går att laga mat med mycket enkla redskap som till stor del finns att
hämta i naturen. Dessutom tror vi att det är ett sätt att lära ut samarbete och
ansvar, särskilt i arbete med barn och ungdomar. Man kan även försöka laga en något
annorlunda mat, ta vara på vad som finns i naturen. Tex koka örtthe, krydda fisken eller
köttbiten med örter som finns i närheten. Och sist men inte minst resulterar
matlagningen i ett mål mat.
Användningsområde
Matlagning på gammalt vis
kan vara ett roligt och innehållsrikt inslag i skolorna när man pratar om förhistorien.
Även en utmärkt sysselsättning under lägerverksamhet och friluftsaktiviteter av skilda
slag.
Antal deltagare
Antal deltagare kan
varieras. Viktigast är att alla får någon egen uppgift. Att laga mat på det här
sättet innehåller många moment. Vedhuggning, eldning, förberedelser av råvarorna,
kokning mm.
Åldrar och antal ledare
Åldrarna på deltagarna är
beroende av hur många ledare som finns. Men att laga mat är något som alla åldrar kan
och är intresserade av. Viktigt att tänka på, om man har en öppen eld, är att inte
lämna alltför små barn ensamma.
Förberedelser
Kokgrop, förberedelserna
är beroende av årstiden och hur lång tid man har på sig för matlagningen. Är det
vinter måste man ha eldat i förväg för att kunna gräva. Något som också är viktigt
är att ha blötlagt nävret så det är ordentligt genomfuktat.
Koka i en hud
Det är viktigt att man
använder sig av en färsk hud så inte förruttnelseprocessen börjat. Den kan i så fall
avge en del gifter. Naturligtvis måste det vara en råhud eftersom garvat skinn inte är
vattentätt.
Erteböllekeramiken
Det bästa är om man kan
tillverka kärlen någon vecka före bränning och användning. Även bränningen tar tid
så det är bra om även det gjorts vid ett tidigare tillfälle. Har man mycket begränsad
tid kan man tillverka, bränna och använda dem på samma dag. Men risken att kärlen
spricker är mycket större. Bränningen sker genom eldning i ring runt kärlen. Börja
med ett avstånd av ca 0,6 m och sedan flyttar man den närmare kärlen allt eftersom.
Efter 1-2 tim slutbränner man det hela med att lägga granris på kärlen och elda 30
min. Om det blir någon spricka i kärlet kan man täta det med bivax, mjölk eller blod.
En behandling med något av dessa ämnen är bra under alla omständigheter, eftersom
kärlet då suger åt sig mindre fukt.
Det avgjort mest
intressanta torde kokgropen ha utgjort. Ett tämligen enkelt sätt att snabbt laga sin mat
som dessutom blir otroligt god! Så, ett mål borde vara: En kokgrop på varje gård/tomt!
En eller flera kokgropar skulle alltså finnas för allmänhetens disposition i varje
bostadsområde. Erteböllekärlet var också ett positivt försök, att det fungerade så
bra och att det höll så fint som det gjorde.
Eftersom vi hade alldeles
för lite tid till detta projekt (vi hade fullt upp med ett annat projekt, nämligen
"Igloo") så tycker vi själva att vi hann gå igenom för lite litteratur för
att få en bra kulturhistorisk bakgrund till rapporten. Det kändes m a o väldigt
"famlande" när vi utförde försöken. Vi hann inte med att experimentera så
mycket som vi hade tänkt oss. Trots lite tid och andra "minus" kan man inte
komma ifrån att det har varit roliga försök.......försök som borde kännas
meningsfulla och vara intressanta för varje människa i vårt avlånga land.
Avslutningsvis vill vi
säga att på det här området finns massor att göra och forska kring. Hur har
människan i årtusenden löst det viktigaste av allt för sin existens, maten och dess
tillagning.......?
VI BER ATT FÅ ÅTERKOMMA!!
Arkeologiska undersökningar vid reglerade sjöar och vattendrag i Västerbottens län.
Rapporter 1975-1983. Västerbottens Museum, Umeå.
Berglund, Berndt (1973) The complete wilderness Almanac. Toronto.
Boas, Franz (1964) The Central Eskimo. University of Nebraska Press.
Bringéus, Nils-Arvid (1976) Arbete och redskap. Lund.
Brøndstedt, Johannes (1977) De aeldste tider. Köpenhamn.
Eidlitz, Kerstin (1971) Nödföda. Kristianstad.
Engelmark, Roger (1978) Vegetation and settlement in coastal and inland Norrland from the
neolithic to the middle ages. Institutionen för ekologisk botanik. Umeå Universitet.
Fjellström, Phebe. Kosthåll. Stencil, Etnologiska institutionen vid Umeå Universitet.
Kansatieteellinen Arkisto: No 26, sid 140-146. 1975. Helsinki.
Kuml (1969) Årbog for jysk arkaeologisk selskab. Köpenhamn 1970.
Landergren, Christina (1975) Bröd.Laholm.
Laubin, Reginald & Gladys (1977) The Indian Tipi. University of Oklahoma.
Norrbotten (1963) sid 215-222. Luleå.
Schöneck, Anneli (1981) Dagligt bröd. Järna.
Stenberger, Mårten (1964) Det forntida Sverige. Uppsala.
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |