Människa-Natur-Teknologi nr. 1-1983

FÖRHISTORISKA JAKTVAPEN

Del 2(2)

PILBÅGE

Lasse Bengtsson, Helena Carling, Leif Engh


PILBÅGE

Historik

Pilbågen är i historiskt/arkeologiskt perspektiv ett ganska nytt redskap, och det första redskap som kunde lagra energi. De äldsta kända avbildningarna av pilbåge kommer från Västeuropa och utgörs av grottmålningar i Frankrike och Spanien. De äldsta fynden är ca 11000 år gamla och kommer från en renjägarboplats vid Stellmoor i Schleswig-Holstein och består av över 100 träpilar samt fragment av vad som tolkats som en pilbåge.
Något yngre är de två bågar som hittats vid Holmegaard på Själland. De är ca 8000 år och tillverkade av alm, ett mycket vanligt träslag för pilbågstillverkning i Skandinavien.
Även från andra platser i Europa har man hittat mer eller mindre bevarade bågar från stenåldern. Några kända fyndplatser är Ochsenmoor i Tyskland, Ashcott Heath och Meare Heath i England och Robenhausen i Schweiz.
Det vanligaste materialet i ickeskandinaviska bågar är idegran. De flesta är enkla stav- eller flatbågar, vanligtvis med ett D-format tvärsnitt, där halvcirkeln varit vänd mot skytten. Bågen har varit jägarens viktigaste redskap, vilket bl a visas av den mångfald pilspetsar för olika ändamål som man hittat vid utgrävningar. Man har även gjort skelettfynd av bytesdjur, t o m uroxe, som dödats med pilskott.
Även utanför Europa har man känt till pilbågen under förhistorisk tid. Utöver den vanliga stavbågen har man, speciellt i Centralasien, använt sammansatta bågar av olika utföranden. Den enklaste formen av sammansatt båge är en stavbåge, som är förstärkt med pålimmade djursenor (fig 1).
Bågar av denna typ från yngre stenåldern har man hittat bl a i England.
Efterhand fick pilbågen en allt större militär betydelse. Många ryttarfolk från Asien hade pilbågen som huvudvapen. För att kunna användas från hästryggen måste man ha en kort båge. För att bibehålla bågens effektivitet ändrades ibland, men inte alltid, båglemmarnas utformning så att man fick en båge vars lemmar pekade framåt, d v s från skytten. Sådana bågar kallas reflexa bågar (fig 2).

Fig 1. Flatbåge av idegran förstärkt med senor. Rekonstruktion av fynd från Meare Heath, England.

Fig 2. Sammansatt reflex båge:
A. Osträngad, B. Strängad men inte spänd, C. Delvis spänd, D. Spänd

Samtidigt började bågarna bli allt mer komplicerade till sin konstruktion och tillverkning. Man använde olika kombinationer av horn, ben, trä och senor som limmades ihop (fig 3). Vad man eftersträvade med detta var bl a att få en ryggsida som var tänjbar och elastisk och en buksida som var mer eller mindre styv. Genom att göra väl avvägda kombinationer av olika material fick man fram bågar som både sköt långt, hade god genomslagsförmåga och inte var längre än att de var lätta att hantera från hästryggen.
Bland de sammansatta bågarna anses de turkiska vara de förnämsta och det finns uppgift på pilskott på 940 meter (Cederlöf, 0. Vapnens historia). En bra turkisk båge kan ta upp till 10 år att tillverka, eftersom det var noga med träets torkning. Bågar av denna typ var i bruk ända in på 1800-talet.

Fig 3. Tvärsnitt genom båglemmarna på turkisk sammansatt båge.

Även i Europa använde man tidigt sammansatta bågar, vilket fynd från yngre stenålder och bronsålder visar. Mest känd i västeuropa och Norden var emellertid långbågen, d v s en rund eller halvrund trästav, som ofta var lika lång som skytten. Det vanligaste träslaget i långbågen var idegran, men även alm, lärkträd och andra träslag förekommer.
Speciellt populär blev långbågen i England där man vann flera avgörande drabbningar i det s k 100-årskriget mot Frankrike tack vare bågskyttar utrustade med långbågar. Bågskyttet främjades genom tävlingar och olika påbud och engelska armén hade bågskytteavdelningar ända in på 1600-talet. Men det är som jaktredskap bågen har haft sin största betydelse för människan, och för många människor är det ännu idag det viktigaste jaktvapnet.
För den som vill veta mer om pilbågen och dess utveckling finns det rikligt med litteratur att ösa ur. En del av den nämner vi i litteraturlistan. För den som vill prova att själv skjuta med pilbåge finns det bågskytteklubbar på de flesta orter runt om i landet. Ett annat trevligt sätt är att tillverka bågen själv. På de följande sidorna ger vi några förslag på bågar som är lätta att tillverka med enkla metoder och redskap.

Pilbågens olika delar

Fig 4. Pilbågens olika delar

Tillverkning

SAMMANSATT BÅGE

Den första bågen vi tillverkade var en sammansatt båge av tall och björk. Att vi valde de materialen har flera orsaker. Dels är det träslag som är lätta att hitta i norra Sverige, dels är träslagen historiskt belagda som material till pilbåge. Linné skriver i sin Lappländska resa att samerna använde "handbågar" av björk och tall som limmats ihop med ett lim, tillverkat av abborrskinn. Liknande bågar har använts även i Sibirien.

Material

Utförande

Först valde vi ut en furuplanka utan kvistar. Sedan sågade vi ut en ribba, ca 10 x 30 mm från kärnsidan på plankan (fig 5). Ribban kapades till 180 cm längd. Denna ribba skulle utgöra buksida på vår båge.
Därefter klövs ribban på mitten, så att vi fick två ribbor med måtten 10 x 15 x 1 800 mm. Den ena ribban vändes helt om och ribborna limmades ihop igen (fig 6).

Fig 5. Fig 6. Utgångsribban klyvs i längdriktningen och limmas.

Avsikten med detta var att få årsringarna att löpa i samma riktning som påkänningen kommer när man spänner bågen. Genom att göra så ökar man styrkan i träet flera gånger om. Man kan naturligtvis ha tur och hitta en planka med rätt riktning redan från början och kan då hoppa över detta moment.
Det är viktigt att man hyvlar de ytor som skall limmas ihop så att limmet fäster ordentligt. Man måste också låta limmet torka under press, helst skall man använda en tving var 20:e centimeter, men det går också att använda snören. De knyter man i en ögla runt bågen och snor runt med en pinne så de sitter hårt. Pinnen knyts sedan fast med ett annat snöre i pilbågen så den låses fast.
Nästa moment var att tillverka ryggsidan. Vi hade tur och hittade en björk, som var fälld för ett år sedan och således var torr. Om man använder färskt trä kommer det att spricka om man torkar det för fort. Ett knep är att grovarbeta träet till ungefär den form man vill ha och sedan gnida in det med kokt potatis, särskild i ändarna. Sedan kan man lägga det på en torr och varm plats någon vecka.
Ur vår björkstam valde vi en bit, som låg så nära ytveden som möjligt (fig 7), alltså tvärtemot vad vi gjorde med furuplankan, där vi tog kärnveden.
Avsikten med detta var att få en elastisk ryggsida och en styv buksida. När man spänner bågen tänjer man ryggsidan samtidigt som man trycker ihop buksidan. Det är detta fenomen som är grundtanken bakom en sammansatt båge.
Av ytveden på björken sågade vi ut en ribba som var 10 x 30 x 1 800 mm. Ribban hyvlades jämn och limmades ihop med furu-ribban (fig 8).

Fig 7. Fig 8.

Vi hade nu fått en ribba, som mätte 20 x 30 x 1 800 mm. Nu började själva utformningen av bågen. Vi började med att hyvla ned det som skulle bli båglemmarna. Man måste hyvla både rygg och buksidan, dock inte lika mycket på båda (fig 9). Vi gjorde felet att hyvla mer på ryggsidan, d v s björksidan, än på buksidan.
Följden av detta blev att bågen brast efter några dagars provskjutning. Anledningen var att vi hade hyvlat bort för mycket av den elastiska björken. Senare prov visade att ett lager av ca 6 mm björk och 2-3 mm fur mitt på båglemmen är ganska lagom. Närmare handtaget blir det tjockare och närmare nocken tunnare lager. Man måste prova sig fram, hyvla en bit och sedan känna efter.
Hittills har vi bara arbetat med båglemmarna. Nu är det dags att börja utforma handtaget. Vi hade sparat 200 mm på mitten som inte hade bearbetats alls. Här kan man med fördel använda rasp och fil. Man filar ut ett grepp som känns bra att hålla i, men det är viktigt att inte ta för mycket och helst inget alls i bågens tjocklek. När handtaget är klart bör bågen fortfarande vara ca 20 mm tjock på mitten.
Nu kan man prova hur bågen känns. Verkar den smidig och spänstig kan man försöka stränga den. Känns den styv får man hyvla eller fila lite till. Man kan minska bredden på båglemmarna t ex, men bara lite i taget. När man fått på strängen kan man börja spänna försiktigt. Man skall inte försöka spänna fullt med en gång utan öka lite i taget vid flera tillfällen under några dagar. När bågen är färdig skall man kunna dra strängen till kinden.
Nu är pilbågen färdig. Om man vill kan man forma båglemmarna. Vi gjorde så att vi klöv en bräda i en kurvformad diagonal från nedre högra hörnet till övre vänstra. Sedan fuktar man den ena båglemmen i ca 30 minuter med blöta handdukar. (Man måste vara försiktig när man gör detta eftersom icke vattenfast lim lätt löser upp sig om det får ligga i blöt för länge.) Man sätter nu den fuktiga båglemmen i spänn mellan de itusågade brädhalvorna med hjälp av två tvingar (fig 9). Efter två dagar tar man loss bågen och upprepar proceduren med nästa båglem.


Fig 9.

BÅGSTRÄNG

Som bågsträng kan man använda vilken stark och elastisk lina som helst. Den bör vara 2-3 mm tjock.
Vi försökte göra en bågsträng av ryggsena från ren. Vi spann 24 meter enkel sentråd, som sedan tvinnades tredubbel. Den tredubbla tråden delades i tre delar och tvinnades ihop så att vi fick en sträng, ca 2 meter lång, med nio enkla sentrådar. Detta skulle räcka mer än väl enligt uppgift. När vi gjorde dragprov brast emellertid tråden. Det behövdes ingen kraft alls för att få av den och det visar att vi har gjort fel någonstans i tillverkningen. Det tar ca 10 timmar att tvinna så mycket sentråd, så p g a tidsbrist har vi inte kunnat göra om experimentet.

STAVBÅGE

Vi provade också att göra en stavbåge. Som förebild använde vi en båge från stenåldern som hittats i Holmegaard i Danmark. Den här gången gjorde vi en enkel båge, d v s vi använde bara ett material i bågen.

Material

Utförande

Efter den danska förebilden gjorde vi bågen av alm. Eftersom alm är sällsynt i Norrland, fick vi ta vår alm i Halland. Helst skall man använda ett ungt kvistfritt träd, ca 10 cm i diameter. Det skall dessutom ha växt på skuggig plats så att årsringarna är täta. Vi fick nöja oss med en kraftig gren på ett träd som växt på solig plats. Man bör inte glömma att fråga markägaren innan man tar några träd eller grenar.
Vår gren var ca 10 cm i diameter och vi valde nu ut den del av grenen vi skulle använda och klöv den med såg.
Sedan gjorde vi en grovbearbetning med yxa. Eftersom vi inte hade tid att låta träet torka långsamt använde vi oss av knepet med kokt potatis, för att slippa sprickor.
Efter en vecka började vi finbearbetningen. Med en spånhyvel formade vi bågen (fig 10).


Fig 10.

Man bör sträva efter att använda den sidan som barken sitter på som ryggsida på bågen. Ytterveden är mer elastisk än veden närmare kärnan. Man kan alltså göra en enkel båge efter samma principer som en sammansatt. Genom att vår gren av naturen var böjd åt "fel" håll kunde vi inte utnyttja detta förhållande när vi gjorde vår båge.
Det kan hända att bågen slår sig om träet inte har torkat jämnt. Det kan man åtgärda genom att man lägger bågen i blöt över en natt t ex i ett badkar. Då skall hela bågen vara under vatten. Sedan sätter man den i spänn några dagar (fig 11). Spänn tillbaka bågen lika mycket som den har slagit sig så blir den rak när den torkat i spänn. Bågen är på bilden sedd uppifrån med ryggsidan uppåt.


Fig 11.

Efter en sista finputs med rasp och fil skar vi ut urtag för strängen. Proceduren med spänningen av bågen är densamma som med den första bågen vi spände, d v s att man spänner försiktigt i början. Vår stavbåge var nu färdig. Den hade följande mått: längd 142 cm, största bredd 3,7 cm, bredd mitt på båglemmen 3,0 cm, bredd på nocken 2,5 cm, största tjocklek 2,1 cm (handtaget) minsta tjocklek 1,1 cm (nocken).


Fig 12.

FÖRSTÄRKNING AV STAVBÅGEN

Man har gjort många fynd av stavbågar som förstärkts med senor och även med råhudsremmar. För att prova detta beslöt vi att förstärka vår båge med senor.

Material

Utförande

Vi hade fått rensenor från ett slakteri i Sveg, väl lämpade för ändamålet. Vi valde ut två ryggsenor som lades i blöt en halv dag för att mjukna. Samtidigt skar vi ett runt stycke avhårad råhud av ren ca 20 cm i diameter. Råhuden lades i blöt samtidigt med senorna. När senorna var mjuka tog vi upp dem och skrapade bort kött- och fettrester. Därefter tog vi upp råhudsstycket och medan det fortfarande var blött klippte vi ut en remsa ca 3 mm bred och 6 m lång. Remsan delades på mitten.
Därefter limmade vi på senorna på bågens ryggsida. På den ena båglemmen limmade vi med Casco trälim, på den andra med renhornslim. När vi limmat på senorna lindade vi hårt med råhudsremmar (fig 13).


Fig 13.

Det är viktigt att remmarna är blöta när man lindar eftersom råhuden krymper starkt när den torkat. Då även senorna skall vara fuktiga när man limmar på dem, får man räkna med längre torktid för limmet än normalt. I vårt försök var ett dygn lagom vid normal rumstemperatur.
Vi hade nu gjort en sammansatt båge av enklaste slag. Vid spänningen dagen efter märkte vi dock att spänsten i bågen ökat. Vi mätte med hjälp av en fiskvåg upp dragstyrkan till ca 23 pound. En modern tävlingsbåge ligger på ungefär det dubbla. Men med tanke på bågens enkla konstruktion och klena dimensioner är det ett ganska bra resultat.
Bågar av denna typ, stavbågar förstärkta med senor användes bl a av eskimåer och vissa nordamerikanska stammar.

YTTERLIGARE FÖRSÖK MED STAVBÅGE

Vi gjorde ytterligare en stavbåge av alm. Denna gång använde vi uteslutande yxa och kniv i arbetet. Vi gjorde en betydligt kraftigare båge. Även längden ökades något (8 cm). Vi lade stor vikt vid att inte på något sätt skada barksidan vi skalade bara av ytterbarken. Alla knutor vid kvisthålen fick vara kvar. För att kunna ta bort knutorna skulle vi ha varit tvungna att skära igenom fibrerna och det hade försvagat bågen.
Denna båge blev kanske inte så vacker, men den blev betydligt kraftigare än den första stavbågen. Dragstyrkan uppmättes till ca 35 pound.
Den färdiga bågen hade följande mått: längd 150 cm, största bredd 5,5 cm, bredd mitt på båglemmen 4 cm, minsta bredd 3 cm (nocken), största tjocklek 3 cm (handtaget), minsta tjocklek 1 cm.

PILAR

Likaväl som materialet i bågarna varierar från ett område till ett annat varierar materialet i pilarna. Några vanliga förhistoriska pilmaterial i vår del av världen har varit hassel, rönn och björk. Till styrfjädrar anses kalkon- och på fågelfjädrar vara bäst. Pilspetsar har i stor utsträckning gjorts i flinta. När järnet kom ersattes dock de sköra och relativt lättförstörda flintspetsarna med spetsar av järn. Vi har tillverkat pilar av förhistorisk modell, med den skillnaden att vi använt fiskmåsfjädrar.

Material

Utförande: Skaft

Vi valde ut några rakvuxna skott och skalade av barken på några ställen, detta för att få en långsam torkning. Skalar man all bark på en gång är det risk att pilen antingen slår sig eller spricker.
Efter cirka tre veckor började själva tillverkningen. Först skalade vi av resten av barken. Därefter kontrollerade vi rakheten.
Detta gör man lämpligen genom att ta någonting som är runt och absolut rakt, t ex ett klent rör eller en pil köpt i en sportaffär. Man lägger sin egen pil bredvid mallen och rullar dem mellan fingrarna (fig 14). Om det syns luft mellan den egna pilen och mallen är en av dem krokig. Man kan utgå från att det är den egna pilen.


Fig 14.

Är inte pilen alltför krokig går den att rikta. Att problemet med krokiga pilar fanns redan på stenåldern kan man utläsa av fynd av speciella redskap avsedda för riktning av pilskaft (fig 15).
Bästa sättet är att rikta pilen med värme. Metoderna varierar. Vi provade två av dem. Vi värmde pilen över öppen låga och använde dels verktyget på fig 15, dels bara händerna (fig 16). Vi fann att en kombination av de båda sätten gav bäst resultat.


Fig 15.

Fig 16.

När man fått pilen rak är det dags att göra slutfinish på pilskaftet. Vi använde oss av en pilskaftsglättare av förhistorisk modell. Det är två pimpstenar med en ränna i mitten för pilen. Man sätter pilen mellan pimpstensbitarna och drar pimpstenarna fram och tillbaka över pilen, samtidigt som man roterar pilen i handen så att hela ytan blir jämnt slipad. Man kan naturligtvis använda ett grovt sandpapper istället, särskilt som pimpsten kan vara svårt att få tag i.
Nästa moment är att sätta fjädrar på pilen. Vi använde fiskmåsfjädrar. Man väljer ut tre styva fjädrar, vars vingpennor är ca 2 mm tjocka. Vingpennan delas på mitten med en vass kniv.
Av de två halvorna väljer man ut den som ser bäst ut. Det är sällan man kan använda båda eftersom de är olika stora. När man fått färdigt tre bra fjädrar är det dags att limma fast dem på pilen. Vi använde dels kåda dels renhornslim.
Man tar fjädern mellan två tunna träbitar, stryker lim på det stället på skaftet där fjädern skall sitta, och trycker fast den rakt. Limma fast fjädrarna som på fig 17.
Om man skall använda kåda värmer man grankåda t ex i en matsked över elden. Det är viktigt att man, nar man väl strukit på kådan snabbt. Kådan kallnar och blir torr på några sekunder. Kåda är dock inte särskilt bra att limma med. Den blir spröd och ömtålig när den torkat.
En annan metod att få fast fjädrarna är att binda fast dem med tråd, Det är en metod som är mycket vanlig t ex bland sydamerikas indianer.
Man skalar av fjädrarna från vingpennan ca 1 cm i varje ände av fjädern. Sedan surrar man fast fjädrarna runt pilskaftet (fig 18).

Fig 17. Fig 18.

Använder man tillräckligt tunn tråd kan man även surra några varv mellan fjädrarna. Vi använde i experimentellt syfte både sentråd och hår. Det enklaste är att använda sytråd. Det säkraste sättet att få fast fjädrarna är att använda både lim och tråd.

Utförande: Spets

Vi använde dels flintspetsar, dels smidda järnspetsar med holk till våra pilar. Järnspetsen var inga problem att montera. Man fyller holken med varm kåda eller lim, och trycker fast den på pilskaftet.
Flintspetsar kräver lite mer arbete, men även de är ganska lätta att sätta fast. Först sågade vi ut en skåra i pilen för tången. Sedan lade vi sentråd i blöt i ca 30 min för att den skulle bli lättare att arbeta med. När sentråden var helt uppblött värmde vi kåda och doppade pilspetstången i den flytande kådan och satte fast spetsen i skåran. Vi hällde ytterligare lite kåda över infästningen och surrade därefter med sentråden.
Pilspetsar av den typ vi redogjort för här limpar sig inte för målskjutning. De är mer att betrakta som ett försök att tilllämpa förhistorisk teknologi. Spetsarna, som är hämtade från förhistoriska förebilder, är avsedda för jakt. Man måste därför räkna med att pilarna under stenålderna var, om inte en förbrukningsvara, så åtminstone i behov av reparation efter varje fullträff.
Om man skall tillverka pilar för målskjutning bör man istället antingen helt enkelt bara vässa pilskaftet, eller köpa färdiga pilar i en sportaffär.
För att undvika missförstånd vill vi påpeka att all jakt med pil och båge är förbjuden i Sverige. Detta gäller oavsett om man disponerar jaktmarker eller ej!

SKJUTTEKNIK

Det är väldigt svårt att teoretiskt beskriva något så praktiskt som bågskytte. Vi har försökt få med några grundläggande regler.
Först måste man veta om man är höger- eller vänsterskytt. Håll upp tummen framför ett rakt föremål, så att det skyms. Blunda sedan först med vänster öga och fixera tummen. Gör sedan likadant med höger öga. Om man märker att tummen "flyttar sig" när man blundar med t ex höger öga, men "stannar kvar" när man blundar med vänster är man s k högerskytt. Det innebär att man, när man siktar med pilbågen, skall blunda med vänster öga och sikta med det högra. I omvänt fall är det tvärtom. De flesta människor är dock högerskyttar.
Det är viktigt att man står rätt. Man bör stå ganska bredbent, för att få balans. Man håller bågen i vänster hand, med rak arm. Med höger hand drar man strängen tills handen vilar mot kinden (fig 19). Pilen läggs i vecket mellan tumme och pekfinger till vänster om handtaget (fig 20). När man släpper av pilen försöker man att göra det så mjukt som möjligt. Bästa sättet är att låta de fingrar som håller bågsträngen slappna av så mycket att man plötsligt "tappar" strängen.


Fig 19.

Fig 20.

Ofta slår strängen i vänster underarm när man släpper pilen. Det kan därför vara idé att skaffa något skydd för underarmen. Det finns färdiga skydd att köpa, men det är lätt att själv göra ett av läder eller papp.
För den som vill veta mer om bågskytte rekommenderar vi "Lär dig bågskytte", utgiven av Svenska bågskytteförbundet på Spektra förlag 1975.

REFERENSER

Boas, F. 1888. The Central Eskimo. University och Nebraska Press.
Bleeker, S. 1967. Apacherna, jägare och krigare, Natur och Kultur.
Cederlöf, O.1951. Vapnens historia, Prisma.
Drake, S. 1979. Västerbottenslapparna, Två förläggare.
von Düben, 1873. Om Lappland och lapparna.Gidlunds, 1977.
Kroeber, T, 1963. Ishi i två världar, en biografi över den sista vilda indianen i Nordamerika. Tiden.
Limkokning av renhorn upptecknat av M.Möller 1928, Nordiska Muséet.
Lär dig bågskytte, 1975, Svenska bågskytteförbundet Spektra.
Manker, E. 1947. De svenska fjällapparna. Svenska Turistföreningen.
Proceedings of the Prehistoric Society for 1963. J.G.D. Clark. The Univeristy Museum of Archaeology and Ethnology, Cambrige.
Rausing, G. 1967. The Bow, CWK Gleerups förlag.
Tro och sed kring björn och björnjakt. Försök med pilspetsar. Västerbotten, nr 1 1973.

Vi vill särskilt tacka Tomas Johansson, Jämtlands läns museum, Östersund. Marie Larson, Göteborgs Arkeologiska museum, och Rolf Olsson, lärare, MNT-kursen, som hjälpt oss med litteratur och gett oss viktiga upplysningar om jaktvapnen.

LITTERATURFÖRTECKNING

Berger, A, 1931. Jakten hos skilda folk nu och fordom, Natur och Kultur.
Birket-Smith, K. 1956. Fjärran folk: levnadsvillkor och kultur i sex primitiva samhällen.
Birket-Smith, K. 1943. Kulturens vägar: modern handbok i etnografi. Natur och Kultur
Bowmans handbook. 1968. Edited and published by Patrick Clover.
Burke, E. 1958. The History of Archery. William Heinemann Ltd, London.
Bøe, J. 1936. Le Finnmarkien: les origines de la civilisation dans l'extréme nord de l'europe. H Aschehoug och Co, Oslo.
Dreyer, C. 1936. Med bue og pil. Buen som vapen i krig og paa jakt. Hasselbakh, Köpenhamn.
Fjellström, Ph. (samernas) Jakt och fiske.Umeå.
Gillean, G. 1971. Complete Book of the Bow and Arrow.
Grimley, G. 1958. The Book of the Bow, Putnam, London.
Hardy, R. 1976. Longbows a Social and Military History, Patrick Stephens, Cambrige.
Hurley, V. 1975. Arrows Against Steel: the History of the Bow. Mason/Charter Publishers, New York.
Heat, E.G. 1971. The Grey Goose Wing.
Herrigel, E. 1975. Zen i bågskjutningens konst.
Hill, H. 1977. Hunting the Hand Way.Howard Hill Productions Ashford.
Klopsteg, P. 1947. Turkish Archery and the Composite Bow.
Lang, O.F. 1980. Den siste yana-indianen, Almkvist & Wiksell.
Mason, O. 1893. North American Bows, Arrows, Qviees.Annual Report of the Board of Regents of the Smithsonian Institution.
Mongait, A. 1959. Archeaology in the USSR, Foreign Languages Publishing House, Moscow.
Paterson, W.F. 1966. The Archers of Islam.
Pope, S. 1923. A Study of Bow and Arrows. University of California Publications in American Archaeology and Ethnology.
Reid, W. 1976. Vapnen genom tiderna. Wahlström och Widstrand. Kant, M. 1977. Bågen i jakt - krig - sport. Specialarbete på Bibliotekshögskolan i Borås. (bibliografi)


Institutet för Forntida Teknik / juli 1998