Vi bestämde oss för att
sy en duk som skulle passa till en kupolkonstruktion, och hade då närmast två syften i
tankarna. Vi bestämde oss för att
sy en duk som skulle passa till en kupolkonstruktion, och hade då närmast två syften i
tankarna.
Dels ville vi prova den
som innerduk i en igloo för att med hjälp av den eventuellt kunna få högre temperatur
där inne. Den skulle då fästas genom att man sticker hål i igloons väggar och drar
igenom ett snöre. Snöret fästs på insidan i en ögla i duken, och på utsidan i en
pinne. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att prova om det verkligen fungerar.
Dels ville vi använda
duken till tältbastu som indianerna har gjort, och det är som sådan vi har använt den.
Duken vi använde var
brun bomullskaki, 165 cm bred, 250g/m˛ ā 30:- m (1980), åtgång 15 meter. Köps i
Segelshoppen (tel. 08/11 82 92) eller hos någon kapellmakare. Vi sydde med kraftig
nylontråd. Till öglor och bandkantning gick det åt 9 m kraftigt bomullsband, 3 cm
brett.
Vi ville ha en c:a 1,5 m
hög kupol med 3 m diameter. 12 våder gjorde att vi kunde utnyttja tyget på bästa
sätt, och så lade vi till en 13:de som skulle gå omlott i dörröppningen. Första och
sista våden sys alltså inte ihop.
De 13 våderna var 79 cm
breda vid basen och 235 cm höga. Vi lade till 1 cm sömsmån i högerkanten och 2 cm i
vänsterkanten eftersom vi sydde med fällsöm. I nederkanten lade vi till 2cm och i
överkanten 1 cm.
Alla mått i centimeter. OBS! Glöm ej sömsmån!
Överkanten bandkantades,
och i nederkanten sydde vi på en rektangulär bit, 30x79 cm, på varje våd som
"matta" att lägga stenar på för att få duken fäst mot marken. Dessutom
fästes 3 öglor i varje söm.
Först klippte vi ut
bitarna i papper, skala 1:10, och tejpade ihop för att kolla hur det skulle komma att se
ut.
Sedan mätte vi upp en
mallbit noggrannt - vi hade räknat ut de fyra måtten på mitten och drog mjukt rundade
linjer på fri hand mellan dessa. Mallbiten använde vi sedan att klippa ut de övriga
våderna efter.
Utläggning på tyget
Bitarna syddes ihop på
maskin med fällsöm - först två och två så att vi fick sex dubbelvåder och en enkel.
Två dubbelvåder syddes ihop, och därefter lades nästa dubbelvåd till de fyra
ihopsydda våderna. Man får inte plats med mer än två våder innanför symaskinsnålen!
Fällsöm
I sömmen fällde vi in 3
öglor på både in - och utsidan. De placerades på 0,5 m, 1,0 m och 1,5 m avstånd från
toppen. 20 cm band gick åt till varje dubbelögla - 8 cm försvann inne i sömmen och 6
cm gick åt till varje ögla. Det hade nog varit bättre med 10 cm långa bandöglor i
stället, vilket gör varje bandbit 28 cm. Öglor sattes också i de två ytterkanterna
för att man ska kunna knyta ihop öppningen.
Då alla våderna var
ihopsydda klippte vi av dem 7 cm ifrån toppen, så att ett 15 cm stort hål bildas då
man drar ihop duken riktigt Fållen bandkantades, och 3 öglor syddes i.
Längst ner sydde vi på
de rektangulära mattorna, som inte sys ihop med varann i sidorna. Om de viks inåt kommer
de att gå lite omlott med varann inne i tältet.
Vikten på det färdiga
tältet blev knappt 7 kg.
Vi använde oss av tunna,
c:a tre meter långa björk - och vidjeslanor som vi hade kvistat av.
Först provade vi med att
trä slanorna genom öglorna på yttersidan, vilket gick bra. Däremot var det svårt att
därefter placera slanorna i en jämn cirkel, så den metoden rekommenderas inte.
Följdaktligen övergick
vi till den beprövade indianmetoden. Med hjälp av ett snöre och en mittpunkt markerade
vi fyra punkter som bildade ett kors. Slanorna kördes ner i jorden och bands ihop med
slanan på motsatta sidan. De övriga åtta slanorna placerades ut och böjdes under
korset som bildats. Vissa extra spänstiga slanor kan behöva knytas lite lätt vid toppen
för att kupolen inte ska bli ojämn.
Därefter drog vi över
duken, knöt ihop de två översta öglorna så att yttervåderna gick omlott och lade
stenar på mattorna som vi hade vikt utåt. Duken knöts alltså inte fast i slanorna
någonstans - det tycktes inte behövas, men rekommenderas trots allt.
Det första bastubadet
blev inte riktigt som i en finsk sauna, men var en upplevelse ändå.
Vi letade rätt på ett
tjugotal stenar, så runda som möjligt, och lade dem ovanpå ett par vedklabbar. Så
staplade vi ved runt omkring stenarna, tände på och lät det brinna i en timme.
Under tiden gjorde vi i
ordning gropen inne i tältet. Vi placerade den strax intill ingången för att ha den ur
vägen så mycket som möjligt, och därmed minska risken för ett ev. feltramp på
glödheta stenar (lätt hänt i ångdimmorna). På det viset kan man också välja ifall
man vill sitta nära eller långt ifrån stenarna.
Så var det dags att
bära in stenarna på trägaffeln, ta med en spann vatten och sluta till öppningen så
noggrannt som möjligt. Minsta springa, även nere vid marken, gör att det drar kallt och
ångan slipper ut.
När vi pytsat vatten på
stenarna tre, fyra gånger såg vi knappt varann i dimångorna, och uppe under taket
började det bli ordentligt varmt. Vi fick dock inte upp någon riktig bastuvärme, vilket
förmodligen berodde på att tältet är för stort. Till nästa gång ska vi sänka
takhöjden åtminstone 0,5 m (nu var den 1.80), och man bör även minska omkretsen på
tältet.
Blev betydligt varmare
än det första, och det trots att vi inte genomfört alla de förbättringar vi borde.
Gropen att lägga
stenarna i grävdes större i diameter men grundare: 40 - 50 cm i diameter, 15 cm djup.
Stenarna var fler, ett 40
- tal, men tyvärr hade vi inte ved som räckte att elda tillräckligt länge med. Trots
detta fick vi upp 50° som varmast ( 40°C vid marken), och med det var vi nöjda. Nästa
gång får stenarna ligga i elden tills de är röda, och då ska inte ens en finne kunna
klaga på vår svetthydda!
Leta efter runda stenar
som är sammansatta av flera olika bergarter - de är minst benägna att spricka.
Golvet kan täckas med
ris.
Se till att inget kol
följer med stenarna som bärs in - det kan ryka och bli otrevligt eftersom röken inte
kan försvinna ut.
Glöm inte täcka för
hålet i toppen!
Bastun fungerar givetvis
bra också som vanligt tält. Kupolkonstruktionen är rymlig och ombonad att vara i, bl.
a. beroende på att väggarna är nästan lodräta den första meter över marken så att
inget utrymme spills genom sluttande väggar. En stor fördel är det också att det är
så lätt att dra av duken helt eller delvis när man vill ha sol och luft. Den är ju
inte fastknuten någonstans, utan bara fäst med stenar mot marken. Det
fastsättningssättet klarar ev även hård vind har vi märkt.
Lycka till!
Att svettas tillsammans i
en s.k. sweatlodge har varit brukligt i de flesta indianstammar. Motivet har oftast var
religiöst, men det kunde också ha ett medicinskt eller socialt syfte.
Det fanns två typer av
svetthyddor. I Alaska och Californien hade man permanenta hus, halvt nergrävda i jorden,
i vilka man svettades vid en öppen eld. På andra platser svettades man av vattenånga i
mer tillfälliga konstruktioner och det är dessa vi ska ägna oss åt här.
Stommen bestod av 12-14
videslanor, tjocka som tummen, som kördes ner i marken i en cirkel med drygt 2 meters
diameter. Dörröppningen, som var c:a 60 cm bred, vändes alltid åt öster och
markerades först. Därefter placerades övriga slanor ut parvis mitt emot varandra. En
pinne i mitten att möta avståndet ifrån användes ibland. Därefter böjde man ihop
varje vidjepar till en båge, c:a 1,20 m hög, och flätade ihop dem eller knöt med band
av vidje bark.
I mitten grävdes en
grop, och golvet täcktes med en slags malört. Ställningen täcktes med en
tältdukspresenning eller gamla täcken (tidigare använde man gamla hudar), så att det
blev alldeles mörkt inuti.
Stenarna, som skulle
hettas upp utanför tältet, valdes med omsorg eftersom de inte fick spricka. Man använde
tolv eller fler, stora som två knytnävar. Ved lades både under och runt om stenarna,
och när elden brunnit ner efter en knapp timme var stenarna tillräckligt heta.
De bars in i tältet med
hjälp av två drygt meterlånga, handledstjocka trägafflar som täljts platta för att
de skulle gå att få in under stenarna. Likadana klykor men mindre användes också för
att hantera när de lades i gropen inne i tältet.
Andra saker som kom till
användning var en spann med vatten att slå på stenarna, vilket gjordes med ett
buffelhorn, en buffel- eller hästsvans eller en grund kopp flätad av vide, samt en skål
med vatten att blöta sitt hår och ansikte med, och eventuellt dricka ur. Några stammar
använde också ruskor av sammanknutna videkvistar eller örnvingar att stimulera
blodcirkulationen med.
Temperaturer på 65 -
70°C har rapporterats.
Harold E. Driver: Indians of North America (1975)
Reginald & Gladys Laubin: The Indian Tipi (1977)
 Fler MNT-projektarbeten |
 Andra uppsatser & artiklar |
 Institutet för Forntida Teknik |