Människa-Natur-Teknologi Nr.4 1982

SKINNBEREDNING

Del 2(2)

Ellinor Sydberg, Lotta Rahme, Eva Springe, Christer Backlund, Iben Villumsen

FETTGARVNING

INLEDNING

Fettgarvning har bl.a. använts av eskimåer. Garvningen gick till på följande sätt. Huden skrapades med en ulo (en halvmånformad skrapa) på köttsidan. Skulle den avhåras så lades den så länge i vatten (ett par veckor) eller i snö (ett par månader) att håren lossade lätt vid skrapning. Därefter smordes huden in med t.ex. tran, fiskrom, hjärna eller lever som innehåller fetter. Huden hängdes upp för att härskna (ett par veckor) och tvättades sedan med urin eller vatten. Genom tuggning och gnuggning gjordes huden mjuk. Garvningen var ett kvinnoarbete hos eskimåer. Lädret man får är mjukt och vattenuppsugande av typ sämskskinn.

UTFÖRANDE

Vi använde en liten bit renskinn som avhårades genom att läggas i blöt i en såplösning (1 msk såpa till 1 l vatten) ca. 2 veckor och skrapas. När huden hade torkat, fuktades den på köttsidan så att den blev lättare att skrapa. Huden skrapades 2 gånger. Därefter lades huden i blöt och hängdes upp för att droppa av. Samtidigt smälte vi ½-1 dl smör i en kastrull som sedan fick avsvalna (under 35 grader). Det flytande smöret smordes och arbetades in på den fuktiga hudens köttsida genom gnuggning. Huden hängdes upp i ca. 2 veckor. Efter 1 vecka började smöret härskna. För att få bort fettet tvättades huden i såplösning (1 msk såpa till 1 l vatten). Under torkningen sträcktes och gnuggades huden för att den skulle bli mjuk. Huden tvättades, sträcktes och gnuggades ännu en gång.

ERFARENHET

Huden var inte jämnt garvad över hela ytan. Troligtvis beroende på otillräcklig skrapning och för kort garvningstid. Om huden hade skrapats 3 gånger och fått hänga i 3 veckor hade resultatet blivit perfekt. Viktigt är också att man bearbetar huden så den blir mjuk. Efter garvningen har den krymt 10-20%, vilket kan ställa till problem när man börjar använda saker man tillverkat av huden.

LITTERATUR

En bra bok som behandlar eskimåernas skinnberedning och vad man använde skinnen till är:
Hatt, Gudmund. Arktiske skinddragter, Köpenhamn 1914.

VITGARVNING.

Vitgarvat har man gjort på många olika sätt. I några beskrivningar står det om beredning med havremjöl och vatten, men vi använde en metod med vetemjöl, salt, vatten och alun.

Vi garvade fårskinnet på detta sätt.

Det första vi gjorde var att tvätta skinnet i en tvållösning. Till denna lösning använde vi 1 dl. ammoniak 25 % till 10 l. vatten och vi vispade ned 3 dl. tvålflingor. Nu fick skinnet ligga i några timmar i denna lösning. Därefter spolade vi det med kallt vatten. Efter tvätten spände vi ut skinnet med grenar och lät det torka.

Det nästa vi gjorde var att skrapa av alla hinnor och köttrester. Till detta arbete använde vi skrapor av flinta, men också av järn.

Vi skrapade skinnet i räckbänk. Detta redskap är väldigt bra att arbeta med, därför att man får en bra arbetsställning och därigenom får bättre kraft i armen när man skrapar, men det bästa med räckbänken är att skinnet sitter fast och man kan arbeta med båda händerna. Efter skrapningen gned vi in köttsidan med en smet.

Recept:
5 dl vatten
1 dl alun
1 dl salt
Vispa detta med vetemjöl så det blir en bra pannkakssmet. Detta recept är till ett skinn.

Nu vikte vi skinnet, det fick inte komma smet på ullen, så vi vikte på detta sätt:

1. Vi vikte benen in mot ryggen.
   
2. Vi vikte huvudet ned mot benen.
   
3. Nu hade vi ett paket med ullen ut och det fick ligga i ca. 10 - 12 dagar, på ett ställe där temperaturen är ca. 15 grader varmt.

När skinnet hade legat färdigt, skrapade vi av smeten och det fick torka. Sen slog vi av mjölresterna, genom att slå på skinnet med en pinne.

Om man ser fläckar, där inte garvningen har trängt ned, så beror det på att inte alla hinnor är borta, de måste skrapas bort och smet läggas på igen. Det går att använda samma smet igen. Det nästa vi gjorde var, att kamma ullen, så den blev mjuk och den sista smutsen kom ut. Nu fattas bara att smörja på matolja på köttsidan, så den också blir mjukare och inte smuts fastnar så lätt på den.

LITTERATUR

John-Erik Pettersson, Malungs kommun, 1976: Malung. Ur en sockens historia, tredje delen.

NÖTHUDSBEREDNING

INLEDNING

Garvad nöthud, både den kraftigare oxhuden och den tunnare kalvhuden har varit betydelsefull. Och mest betydelse har den kanske haft som skoläder. Den användes både som bottnar, ovanläder och skaft i ex. kängskon. Den har varit ett bra material till väskor, ryggsäckar och övriga förvaringssäckar. Som mjölsäckar gjordes den av kalvskinn, där håren var vända utåt.

Håren behölls också på kalvskinnen, när de skulle användas som "underbredor" - gamla tiders underlakan, och var dessa dubbla med ett sprund fylldes de med allt från halm, hö och ängsull till älghår och dun. På samma sätt gjorde och använde man kuddar. Nöthuden användes också till remmar, seltyg, förskinn, handskar, byxor m.m.

HUR GÖR MAN?

Arbetsordningen är denna:

1. Slakt
2. Omedelbar saltning eller torkning. Det går att garva utan föregående konservering också, men rågarvning har ansetts vara svårare.
3. Ev. avhårning. Detta kan man göra genom att skrapa, syra (en slags rötning), luta (med asklut eller aska) eller kalka.
4. Sköljning (efter avhårningen).
5. Skrapning eller räckning. Hinnor och rester av kött skavs av skinnet.
6. Garvning. Detta kan man göra genom att garva vegetabiliskt (med garvämnen från växtvärlden), sämska (med fett = fettgarvning) eller vitgarva (mineralisk garvning, med metallsalter, främst alun).
7. Ev. frysning under garvningsproceduren. Skinnen ansågs bli bättre.
8. Fortsatt skrapning eller räckning under garvningen. Garvämnena löser bl. a. upp en del fetter som nu kan skavas av.
9. Infettning.
10. Sträckning och fortsatt bearbetning av huden tills den är mjuk och större.

Följande är fritt saxat ur kapitlet "Hemgarvning" i "Hudar och skinn".:

"Beredningen av nöthudar till skoläder var utan jämförelse den tyngsta och mest tidskrävande proceduren."

"En annan vanlig avhårningsmetod var att använda aska, vilket påstås ha givit starkare läder. Askan ströddes då ofta ut över den våta hudens köttsida och huden veks ihop och fick ligga tills håren lossnade. Vanligare var dock att man kokade en lut av aska som hudarna lades ner i. När en skiva rå potatis flöt på luten var den lagom stark. Den yngsta metoden bestod i att man gjorde en gröt av kalk och vatten som man bredde ut på köttsidan av huden, som sedan veks ihop och lades ner i ett kar med den återstående kalklösningen."

"Till barkningen användes huvudsakligen sälg- och björkbark men även bark av gran och i sällsynta fall av asp och al."

Om barkgarvning i Malung berättar Linné i Iter Dalecarlium 1734:
"Man frågade, huru barkningen här skier, swarades: att huden först kalkas, sedan skåtas håren af och sedan sköljes i strömmen. Sedan tages torr björkbark och granbark, slår therpå kalt wattn och litet gäst, hwarutinnan huden ligger hela tre månader. Thenna process kallas kallbarkning och blifwer här igenom lädret helt braf och wattufritt. Hetbarkningen skier lika, allenast barken kokas utan gäst. Processen skier fortare, men lädret blir ej så godt."

(Ur Malung-en sockens historia)

SÅ HÄR GJORDE VI

Vi hade en kalvhud. Den hade legat under snön efter slakten (för några veckor sen ?). Vi strödde på ordentligt med grovsalt ca 5 kg på hela huden. Några dagar senare delade vi en bit av huden i sex delar. Tre av dessa fick behålla håren på, medan vi skrapade av håren på de tre övriga.Tidsbrist gjorde att vi inte prövade någon annan avhårningsmetod.

En avhårad och en ej avhårad del gick till var och en av de tre garvningarna, vegetabilisk-, vit- och fettgarvning.

Efter en vecka:
Vitgarvningen behöver ligga längre. Fettgarvningen likaså. Den ger en otrolig lukt nu. Påminner om salt sill som legat ett tag. Veg.garvningen har knappt hunnit börja ta än.

Efter två veckor:
Vitgarvningen ej klar. Fettgarvningen klar fläckvis i kanten. Den har en konstig yta. Som angripen av svamp eller som saltutfällningar. Färgen på fläckarna är gul. Vi skar ett snitt och huden är helt genomgarvad på dessa fläckar. Snittet är gulvitt ogenomskinligt. Gnuggade en fläck med händerna och efter bara några minuter var den mjuk och sämskliknande luddig på ytan. Veg.garvningen har en underbar färg nu. Den är mörkt blodröd. Men den är garvad endast i det allra yttersta skiktet.

Efter fem veckor:
Vitgarvningen har torkat. Lade den i blöt och skrapade sen huden. Garvningen hade tagit bra på den avhårade delen, men sämre på delen med hår på. Varför? Kanske för att den där når huden endast från köttsidan, medan på den avhårade delen går garvämnena in från bägge sidor. Skulle man kunna stryka på en ny alunsmet och låta delen med hår ligga lika länge igen? Fettgarvningen har tagit något mer men torkat. Den är mycket ojämn. Borde ha strukit på mer torskleverolja. Jag tycker att det är lättare att mjuka upp den avhårade delen än den ej avhårade. Varför? Veg. garvningen - fortfarande mest rårand. Det luktar surt om garvbadet.

Efter 10 veckor:
Allt är förstört i barklagen. Det luktar ordentligt surt. Huddelarna faller sönder i slamsor när jag lyfter dem. Är garvämnena slut i barklagen så jag borde ha bytt den? Eller har helt enkelt huden legat för länge? Har läst om garvningstider på mellan sex veckor och tre månader. Jag borde nog ha kontrollerat huden efter sex, sju veckor.

TIDSÅTGÅNG - UNGEFÄRLIG

I barkbad: Några veckor - ett halvår.
Vitgarvning: Några veckor.
Fettgarvning: Några veckor.

Eftersom oxhuden är kraftigare tar den längre tid att garva än kalvhuden. Ska huden ej släppa igenom vatten ex. till skor, får den inte genomgarvas. En rårand måste finnas. För lite garvad blir huden hård vid torkning. För mycket garvad tar den in vatten.

MATERIAL

Före garvningen:
Hudar - ring bönder i din omgivning, om det finns några. Har inte dom kan du få tips om var du får tag på. Grovsalt - till insaltning av de råa hudarna. Skrapor - sten eller järn (se s. 8). Räckbänk - eller något jämförbart (se s. 8 och 9). Ev. aska, asklut eller kalk - till avhårning. Kärl - helst plast, för ev. avhårning och garvning.

Under garvningen:
För veg. garvning - granbark-eller bark av björk, sälg, asp och al. För vitgarvning - alun (från apoteket) + salt + mjöl + vatten För fettgarvning - något omättat fett, ex. torskleverolja (från apoteket).

Efter garvningen:
Fett - för slutgiltig infettning vid mjukgörningen.

RECEPT

Dessa finner du tidigare i detta kompendium.

LITTERATUR

Fjellström Phebe, Material och teknik, Arbete och redskap, Lund 1979, LiberLäromedel.
Stenberg Leif, Näbbskor har alltid funnits men i år går de omkring i Paris, Femina nr 3/1977
Veirulf Olle (red.), MALUNG - ur en sockens historia, tredje delen, Malung 1976, Malungs Boktryckeri. Malungs Kommun.
Ågren Katarina, Hudar och skinn, Västerbotten 1968

Del 1 av "Skinnberedning", Människa-Natur-Teknologi nr.4-1982

Startsida