Människa-Natur-Teknologi Nr.4 1982: Skinnberedning, del 1

Hur länge människan har bearbetat och använt skinn är det ingen som vet. Människan är ju ett tropiskt djur (som alla vet?) som kräver ca +28 grader närmast kroppen för att må bra. Vi kan därför anta att så snart människan lämmnade den tropiska regnskogen och började söka sig mot nordligare områden, så var hon också tvungen att skaffa sig skydd mot kölden. Ett av dessa skydd var kläder.

För att råhudarna skulle bli lämpliga till kläder var man tvungen att bearbeta dem på olika sätt. Beroende på vad man hade för skinn och vad det skulle användas till, varierade behandlingsmetoderna för att uppnå lämpligt resultat. Här i norra Sverige har kunskaperna om skinn och skinnbearbetning varit avgörande för möjligheterna att överleva. I ett område där mer än halva året är vinter, med snö och kyla, ställs kravet på välisolerade kläder högt. Men skinn har inte bara använts till kläder utan har även brukats inom en mängd andra områden. T.ex till väskor, ryggsäckar, remmar, seldon, skor, sängkläder, sittunderlag, förvaringspåsar och tältdukar.

I detta kompendium har vi valt att beskriva några olika metoder med förankring i det cirkumpolära området, varav de flesta finns representerade i norra Sverige. Kunskaper om skinnberedning var för bara ett par generationer sedan en allmän kunskap i norra Sverige. Tyvärr är det i dag en kunskap i snabbt försvinnande. Vi hoppas med detta kompendium, att i någon mån, kunna bidra till bevarande av kunskaper om skinnberedning.

LÄDERBEREDNING

INLEDNING

Jag kommer här att beskriva vegetabilisk garvning av renskinn. Underlaget till beskrivningen har jag hämtat ur "Sydsamisk slöjd" utgiven av Västerbottens museum och Same-ätnams slöjdutskott.

AVHÅRNING

När syrningen är avslutad, plockas håret bort, varefter skinnet sköljes så att allt hår avlägsnas.

GARVNING OCH SKRAPNING

Vid garvning används sälg-, björk- eller granbark beroende på vad skinnet skall användas till. Sälgbarken gör skinnet lättarbetat och ger det ljus färg, medan björkbarken ger strävare skinn och en mörkfrun färg. Granbark lämpar sig bäst för nöthudar. Den ger hårstommen en seg och hållbar yta som inte bryts, och ger lädret ljus färg.

Skala av barken och låt den torka, därigenom blir den starkare och mörkare i färgen. Hacka sedan sönder barken med en yxa. Fyll en kopparkittel till hälften med bark, häll därefter i vatten till kittelns kant. Låt det sedan koka en timme. Koka inte barken i järngryta. Använd inte heller vattenledningsvatten - det kan finnas rost i vatten även om man inte urskiljer det med blotta ögat. Man riskerar att få skinnet fläckigt och bör därför använda vatten från sjöar eller bäckar.

Sila av barken i ett träkärl och låt barklagen svalna. Den får inte vara mer än handvarm, högst 35 grader, om flera skinn skall garvas. Om bara ett eller två skinn garvas, måste temperaturen vara ännu lägre så att skinnet inte bränns. Tillsätt en handfull salt så tränger garvsyran fortare in. Lägg ner skinnet i barklagen. Rör om så att garvsyran fördelas över hela skinnet. Den tränger fortare in när skinnet är i rörelse. Om skinnet ligger stilla, uppstår ljusa ränder där det legat i veck. Omrörningen bör pågå 1-2 timmar. På fläckar där håret suttit kvar måste också yttersta hinnan på hårsidan skrapas bort med ett redskap som inte får vara eggvasst. Eljest uppstår ogarvade, ljusa fläckar.

Skinnet sätts fast i en räckbänk och skrapas på köttsidan så att fett och hinnor avlägsnas. Kvarsittande fett och hinnor medför att garvsyran inte kan tränga in. Vid skrapningen används ett skrapjärn, räckjärn, som stöds mot armhålan, vilket ger möjlighet att utnyttja kroppstyngden, samt en mindre handskrapa. Den senare är lättare att hantera utan att skada skinnet. Vid skrapningen skall vänster hand hålla skinnet sträckt medan högra handen håller skrapjärnet. Det är olämpligt att lägga skinnet på ett hårt underlag vid skrapningen, risken för skador på skinnet blir då mycket stor.

Räckbänk. Huden fästes under den övre, lösa slån. Vänster hand håller huden sträckt medan högra handen håller skrapan.

Räckjärn

Koka ny barklag, tillsätt salt. Kontrollera temperaturen och lägg ned skinnet. Rör om tills lösningen blivit något blekt. Risken för ränder blir då mindre. Garvningstidens längd avgörs bäst genom prov. Skär av ett stycke av huden, se på snittet. När ingen vit rand syns är huden genomgarvad. För lång tid i barklösningen gör huden skör. Hudar som skall användas till skor, får aldrig genomgarvas, de släpper då igenom vatten. Skrapa skinnet på nytt, då det är färdiggarvat, så att de sista resterna av hinnor och fett försvinner. Häng upp det fritt på en lina. Fäst det med klämmor. Kasta inte skinnet över en stång med den blanka sidan inåt, då uppstår risk för skador.

FÄRGNING

När huden är i det närmaste torr, skall den färgas. Härvid används albark. Bäst är barken från roten som ger starkast färg. Skala bort det yttersta grå barkskiktet. Det är på roten mycket tunt och kan skrapas bort med en slö kniv. Skrapa sedan av barken och mal den i köttkvarn. Blanda barken med lite vatten och gnid huden på hårsidan med denna barkmassa. Om barken blir för torr, tillsätt ytterligare vatten, annars färgas huden dåligt.

Efter färgningen borstas skinnet fritt från all bark med en mjuk borste, Låt skinnet torka något och smörj in det med fett. Detta dras in allt efter som skinnet torkar. Smörj inte in torra skinn, det kan uppstå fläckar. Använd fett från djur, t.ex. klövfett, eller växtfett, t.ex. margarin eller majsolja.

När huden är i det närmaste torr, viss fuktighet måste finnas kvar, rullas skinnet ihop med hårsidan inåt och bearbetas först i järnkätting och sedan i ett vidjeband av hoptvinnade björkvidjor.

MATERIALLISTA

LITTERATURLISTA

Drake Sigrid, 1979, Västerbottens Lapparna
Sydsamisk Slöjd,1974, Västerbottens museum och Same-ätnans slöjdutskott
Ågren Katarina, 1968, Hudar och skinn. Särtryck ur Västerbotten

HUR VI HAR GÅTT TILLVÄGA VID VEGETABILISK GARVNING

INLEDNING

Denna beskrivning gäller renskinn med håren på avsedda att användas till dräktplagg. Garvningen gör skinnen mjuka, de tål vatten utan att hårdna och de konserveras även något. När man bereder ett dräktskinn ska det garvas helt igenom i motsats till t.ex. ett skoskinn. Ett skoskinn måste vara vattenfrånstötande och får därför inte genomgarvas.

De renskinn vi har berett var höstslaktade. När vi tog hand om dem i februari var de nedfrusna, osaltade. Vi tog in skinnen och saltade dem. Det är viktigt att salta noggrant i veck och på ställen där det finns fett - köttrester kvar. Gör man inte det kan skinnet börja ruttna och håren släpper. När våra skinn hade tinat upp var de mycket våta. Vi lade dem i ett pannrum för att de skulle torka upp något.

SKRAPNING

Hinnor och fettrester på köttsidan måste skrapas bort för att huden ska ta upp garvning.

För detta arbete har vi främst använt stenskrapor av flinta som vi själva tillverkat. De fungerade bra. Till en del har vi även använt järnskrapor. Skrapan får inte ha en skärande egg, då kan huden skadas.

Det är fördelaktigt om man under arbetet kan spänna fast skinnet på något sätt. Vi gjorde det på ett enkelt sätt med hjälp av en träkäpp. Kanten på huden viks över käppens ena ände som fästes mot magen. Den andra änden stöds mot en vägg. Man arbetar från sig med den flata sidan på flintskrapan mot huden. Använd ditt eget lår som underlag.

Du får prova dig fram till en arbetsställning som passar dig. Det är viktigt att inte arbeta mot ett hårt underlag, huden kan skadas. Huden ska vara något fuktig när den bearbetas. Är den torr fuktas den med vatten. Börjar huden bli blå är den alltför blöt. Det tog ca. sex timmar för mig att skrapa ett mindre renskinn.

GARVÄMNEN

Bark från al, sälg, björk eller gran. Vi har främst använt al-, sälg- och aspbark. Aspen brukar inte räknas till garvämnena, men den går att använda. Orsaken till att vi hade med asp var bristande kunskaper i hur lövträden ser ut vintertid.

Olika garvämnen ger olika egenskaper. Al ger en stark färg men även ett hårdare skinn. Med sälg får man ett mjukare skinn med ljusare färg. Det går bra att använda olika garvämnen på samma skinn. Om du vill ha ett mjukt skinn men även en mörk färg kan du börja garva med sälg och ta al mot slutet.

TILLREDNING AV GARVLÖSNING

Det är fördelaktigt om barken får torka en tid innan den används. Till ett renskinn behövs ca. tre liter bark. Barken hackas och kokas i vatten 2-4 timmar eller läggs i blöt någon dag. Vi har endast blötlagt barken. Man kan prova om garvlösningen är tillräckligt stark genom att smaka på den. Beskheten anger styrkan.

GARVNING

Garvlösningen strykes på hudens köttsida. Den ska fuktas ordentligt men den ska inte bli plaskvåt. Under garvningen ska huden hänga luftigt.

Det går bra att börja garva huden redan innan den är färdigskrapad. Garvämnena löser upp fett och gör att det går lättare att skrapa.

När garvlösningen har dragit in i huden (första gångerna tar det flera timmar) ska den mjukgöras och sträckas. Huden måste då vara något fuktig. Om den har torkat för mycket fuktas den med vatten. För sträckningen har jag använt en träskrapa med trubbig, slät egg. Jag provade ett par olika arbetsställningar. Den ena var att med foten hålla fast huden mot en pall el.dyl. Vänstra handen håller huden sträckt medan högra handen arbetar med skrapan. Det andra sättet var att lägga huden på en väggfast bänk och låsa den genom att luta kroppen mot bänkkanten. För att inte skada skinnet kan man placera något mjukt som underlag. Den senare arbetsställningen var betydligt bekvämare.

Denna procedur - garvning, sträckning - upprepade jag sex gånger. Då ansåg vi att skinnet var färdiggarvat. Det vanliga sättet att avgöra garvningstidens längd genom att skära i skinnet och se på snittet gäller främst avhårade skinn. För skinn med håren på får man känna på mjukheten. Man kan även se hur snabbt garvlösningen drar in i huden. Torkar skinnet på mindre än en timme är det färdigt.

INFETTNING

När skinnet är färdiggarvat ska det fettas in. Vi har använt matolja. Skinnet fuktas först med vatten för att fettet ska tränga in jämnare. Stryk på fettet i ett tunt lager. Infettningen kan göras ett par gånger. Mellan infettningarna kan skinnet sträckas.

RESULTAT

Vi har fått något olika resultat på de skinn vi berett. Mjukheten varierar. Till stor del beror det på hur mycket man har mjukgjort och sträckt skinnet mellan garvningarna. Några av skinnen släpper håren onormalt mycket på vissa ställen. Troligen beror det på skinnens behandling efter slakten. Det bästa är om man kan ta hand om skinnet direkt efter slakten. Om det måste förvaras en tid ska det saltas in eller torkas. En annan orsak till hårfällningen kan vara att vi haft för hårt underlag när vi bearbetat skinnen. Färgen på skinnen har blivit mer eller mindre jämn. Det beror till stor del på hur väl man fått bort hinnorna.

RÖKGARVNING

INLEDNING

Jag kommer här att beskriva 2 metoder som använts av de nordamerikanska indianerna för att bereda hudar. Detta kommer främst att handla om älgens skinn, men även andra större djurs hudar har beretts på liknande sätt.

Den traditionella Indianmetoden att rökgarva hudar är en ganska arbetsam och tidskrävande process som i huvudsak utförts av kvinnorna. Rökningen ger färg, lukt och en viss bevarande effekt. Det är främst på lukten man kan skilja ett rökgarvat skinn från ett fabriksgarvat. Rökgarvat älgskinn är numera ganska sällsynt, det mesta av den indianslöjd som säljs idag är gjord av fabriksgarvat skinn. Rökgarvat älgskinn betalades 1980 med 7$ per kvadratfot. Skinnet användes bl.a. till kläder, filtar, dekorativa föremål, pannbärband (tumpline) m.m.

Älgens hud varierar i tjocklek, ett ungt djur har tunnare hud än en äldre stor älg. Hudens tjocklek varierar även med årstiderna. Från juni till december blir den allt tjockare, efter december blir den tunnare igen. Skinnet från en älg som är fälld på våren är lättast att garva.

I äldre dagar grävdes älgen ner i snön ett par dagar innan den togs tillvara. Det gjorde köttet mörare, men älgen var svårare att flå. Smådjur grävde sig ibland ner till köttet, men vargen lät det vara ifred eftersom han ej tycker om att äta kött från djur som han ej själv dödat.

METOD A

Till den första metod jag vill beskriva har jag hämtat underlaget främst ur boken:"The Indian Crafts" skriven av William och Mary Commanda.

Det är lättast att garva huden medan den är färsk. Om man måste spara huden ogarvad smörjs köttsidan in med grovt salt och huden rullas ihop med köttsidan inåt. När den sedan skall användas läggs den i blöt ett par dagar. Tillsätter man kalk i badet, ca 1 liter per hud så lossnar hårsäckarna lättare. En fullvuxen våt älghud med hår på väger ca 45 kg så den är ganska besvärlig att hantera.

Avhårning

Första steget är att avhåra huden. Huden läggs över en planka så att kniven har en slät yta att skära över. Med ett långt vasst knivblad skärs håren av. Knivens egg måste slipas ofta. Indianbarnen fick ibland åka kana på hudarna och slet på så sätt bort håren. Håren tvättades, torkades och användes som fyllning i kuddar och madrasser.

Skrapning

Nästa moment är att skrapa huden. Den läggs med hårsidan upp över en kluven barkad stock (scraping log). Stockens ena ände lyfts upp på två ben. Den bör nå just under bältet på den som skall skrapa. Huden hålls på plats genom att man lutar sig mot stockens ände. När hårsidan är renskrapad från alla hårsäckar och hinnor, vänds huden och köttsidan skrapas på samma sätt.

Scraping log

Skinnskrapor.
Olika typer av skrapor ca 40-50 cm långa och 7-8 cm i diameter. Handtagen av trä, eggen tidigare av flinta, numera oftast av järn. Skrapan får ej vara alltför vass. Man skrapar ifrån sig.

Bearbetning

Huden blötlägges tills den är helt mjuk. Innan den tas upp ur blötläggningskärlet skärs små hål med ca 15 cm mellanrum, 1-2 cm från kanten, runt hela huden. Vattnet vrids ur huden med hjälp av 2 st väl barkade starka pålar (twisting pole).

En ram att spänna upp huden i, sammanfogas av 4 starka pålar (stretching frame). Ramen görs större än huden eftersom huden töjer sig ganska mycket. Ramen kan ställas horisontellt över marken eller lutas mot en vägg. Huden spänns upp i ramen. Börja i mitten av repet och spänn först åt ena hållet sedan åt andra. Ett för tunt rep skär lätt hål i skinnet. Huden bearbetas med en liten slö hacka av järn. Hackan slås så hårt mot huden så att den, om den vore vass skulle gå igenom. Repen spänns när huden töjer sig. Huden bearbetas tills den är helt torr. Detta tar ett par timmar. Ställningen bör ej stå i solen.

Infettning

Rökning

När huden är vit och mjuk är det dags för rökningen. Det bör vara en torr, klar och stilla dag. Veden skall vara rutten för att ge mycket rök. Gran och poppel ger skinnet en ljust gul färg. Ceder och en sorts björk (yellow birch) ger en mörkare ton. Innan rökningen täpps rephålen igen med små träpinnar eller sys ihop. Huden placeras runt en trefot och täcks med en duk för att hålla kvar röken. Veden placeras i en bunke och antänds. Det kan behövas några mer lättantändliga pinnar i början. När lågorna dött ut och rökutvecklingen börjat ställs bunken in i trefotens mitt. Huden röks ca 20 min. Hårsidan röks alltid, ibland bägge sidorna. Huden kan skadas om den blir för varm (ej över 35-40 grader).

METOD B

Underlaget hämtat ur "Smoke Tanning" utgiven av Saskatchewan Indian Arts and Crafts Advisory Committee i samarbete med Department of Indian Affairs and Northern Development.

Skrapning och avhårning

En ställning i vilken den färska huden skall spännas upp sammanfogas av fyra kraftiga pålar (stretching frame). Tänk på att huden töjer sig. Skär små hål med ca 15 cm mellanrum, 1-2 cm från kanten runt hela huden. Huden spänns upp i ramen med ett ganska kraftigt rep. En extra flyttbar påle som sittstöd, samt ett skynke att täcka den kladdiga huden med, behövs också. Köttsidan skrapas först. Ett snett avsågat älgben används som skrapa. Skrapan har skåror som en såg längs sin skärande ägg. Ett läderband runt handleden ger extra stöd. Börja uppifrån och hugg med skrapan snett neråt, det gäller att komma under alla hinnor. När köttsidan är färdig vänds hela ställningen och hårsidan skrapas. Till det används järnskrapor. Före järnet hade man sten eller snäckor att skrapa med.

Rökning I

Huden skall nu rökas en första gång, denna rökning tar ca 1-2 timmar och går till på samma sätt som i metod A.

Infettning

Djurfett och vegetabilisk olja värms till en smet. Får ej överstiga 30 grader vid kontakt med älghuden. Med en fjäder sprids fettet försiktigt över huden. Ytterligare mjukgörning kan ske genom att älgens hjärna gnids in i huden. Huden blötlägges och bearbetas i blötläggningskaret. Såpa kan tillsättas i vattnet.

Bearbetning

Fortfarande våt dras huden fram och tillbaka över ett slött lieblad eller liknande. Ofta ställer man blötläggningskaret framför sig sig att huden delvis kan ligga kvar i vattnet (se fig). Huden skall därefter sträckas ut.

De hål som gjorts för repen sys ihop och huden vrids ur mellan två pålar (twisting pole, se metod A).

Huden granskas och rester av senor och hinnor avlägsnas med benskraporna, varefter huden bearbetas över liebladet tills det är torrt, vitt och mjukt.

Rökning II

EGNA ERFARENHETER

Vi fick tag på ett färskt älgskinn från slakteriet i Sveg. Detta spände vi upp i en kraftig träram (stretching frame). Ramen spikade vi ihop av 5 x 15 cm reglar. Sittstödet gjorde vi av en något klenare regel som vi hängde i två kraftiga rep. För att inte bli kladdiga när vi satt mot huden täckte vi den med ett plastskynke.

Skrapning och avhårning

Vi började med att skrapa köttsidan. Då vi ej hade några älgben gjorde vi skrapor av renben. Dessa var lite för klena och lätta men fungerade ändå. (Ta det försiktigt i början, remmen som spänner runt handleden kan ge senskadeinflammation.) Hugg med skrapan snett nedåt. Försök att komma under alla hinnor samtidigt och få loss ett helt sjok längs hela hudens bredd som rullar sig neråt. Hårsidan skrapade vi med järnskrapor, typ de båtskrapor som finns i färghandeln. Huden måste vara halvtorr för att få loss håren. Det går att skrapa när huden är helt torr, men det blir lättare hål i huden då. Vårt skinn som var av en älgkalv var ganska tunnt, så vi fick en del hål i det.

Infettning

Vi skar av 1/4 av huden för att garva. Som fett använde vi renhjärna. Renskallen klöv vi med en yxa, tog ut hjärnan som vi gned in i den torra huden. Efter ett par timmar, när hjärnan dragit in i huden la vi den i blöt i en plastbalja med vatten. Huden var då rödprickig av hjärnan. I baljan låg den ett dygn.

Bearbetning

Nästa moment var att torka huden. Vi var två stycken som hjälptes åt att dra huden mellan oss. Då det var ganska kallt ute höll vi huden över en eld. Efter 3 timmar var huden nästan torr, ändå hade vi bara fått ett litet hörn riktigt mjukt. Vi fettade in huden igen. Denna gång med matolja, ca 1 dl som vi gned in i huden. Nu låg huden orörd ca en vecka i brist på tid. När vi så plockade fram den igen var den helt stel. Då la vi den i såpvatten ca 20 grader varmt. Det gick åt ca ½ dl såpa. Där fick huden ligga över natten. Det första vi gjorde när vi plockat upp huden var att dra den över en vinkelprofil av stål som satt i en ställning ca ½ m över marken. Där det fattades skar vi nya hål längs kanterna. I hålen kunde vi sticka in fingrarna och fick på så sätt bättre tag. Efter att ha dragit huden över vinkelprofilen ca 30 min på olika ledder vred vi ur den mellan två pålar. Därefter gjorde vi en ram som vi spände upp huden i. Vi slog med järnskraporna på hudens bägge sidor med jämna mellanrum tills den var helt torr. Då vi tog loss huden ur ramen var den mjuk med en vit sämskad yta. Vissa tjockare delar var fortfarande lite hårdare.

Rökning

Vi gjorde en liten trefot som vi spände upp vår hudbit runt. I en kaffeburk tände vi en liten eld som vi täckte med smulor och småbitar av torr rutten granved. Över trefoten trädde vi en stor plastpåse som gick ner till marken. I toppen gjorde vi ett litet hål för att få cirkulation. När inga lågor fanns i kaffeburken utan bara tjock rök ställde vi in den under trefotens mitt. Först lät vi röken cirkulera fritt i påsen och fick på så sätt huden rökt på bägge sidor. Vi märkte sedan att om man knöt om påsen så den låg tätt an mot huden och röken koncentrerades till en sida blev resultatet bättre. Totalt rökte vi ca 3 timmar. Resultatet blev en något ojämn ljust gulbrun färg.

Materiallista

Litteratur

Commanda William and Mary, 1980, The Indian Crafts.
Farnham A.B. 1950. Home tanning and leather making guide. OHIA USA.
Saskatchewan indian arts and crafts advisory committee, 1974. Smoketanning.
Schneider C.Rickard, 1980. Crafts of the North American Indians.