Människa-Natur-Teknologi Nr.1 1982

KRUMKNIV

Ellinor Sydberg

INLEDNING

Krumkniven (eng. crooked knife) är ett gammalt indianskt verktyg. Den används än idag men den är inte vanlig. Det finns ingen vedertagen svensk benämning på den här knivtypen. I dansk litteratur benämns den krumkniv.

Det karakteristiska för krumkniven är det böjda bladet med slipfas endast på ena sidan och det vinklade skaftet, Vinklingen på skaftet fungerar som ett stöd för tummen vilket gör att man har större kontroll över kniven. Man arbetar med kniven mot sig.

Indiansk krumkniv (Skamby Madsen, Barkbåde)

Sättet att arbeta med kniven och skaftets utformning gör att man kan arbeta med stor precision. Det är ett mångsidigt verktyg som är utmärkt att tälja i trä med. Det böjda bladet gör att kniven även fungerar som ett holkjärn. Krumkniven var ett mycket viktigt redskap vid byggandet av de indianska barkkanoterna.

Järnframställning har inte varit känd bland indianerna. För att få råmaterial till knivbladen var de beroende av den vite mannen. Knivarna gjordes i äldre tid av stålskrot. Man utnyttjade t.ex. gamla gevärspipor. (Schneider, Crafts of the North American Indians.)

Följande berättelse visar hur nära krumkniven hör samman med indianerna.
"I Maniwaki området i Quebec finns en grupp indianer och en grupp vita män som tillverkar yxskaft och paddlar. Trots många års förbindelser med varandra använder de vita männen bandknivar för detta arbete medan indianerna använder krumkniven." (Commanda, The indian crafts.)

Kniven har troligtvis även varit spridd bland eskimåerna i Nordamerika. Det finns en uppgift i litteraturen om att Nunamiuteskimåerna i Alaska har använt en krokig kniv med skaft av renhorn vid tillverkning av snöskor. (Ingstad, Nunamiut.)

I Norden är den okänd eller ovanlig.

En av deltagarna i vår kurs har under en resa bland indianerna i norra Kanada kommit i kontakt med krumkniven. Han har pratat varmt för den och dess användning. Det är anledningen till att vi har provat tillverka den här typen av kniv.

I det följande har jag försökt beskriva hur vi har gått tillväga. Jag börjar med en beskrivning av de olika redskap och material som behövs och sedan av de olika tillverkningsmomenten.

REDSKAP

Ässja

Ässjan är en öppen smideshärd som eldas med kol. I ässjan hettar man upp stålet så det blir mjukt och formbart.

Vi byggde en enkel ässja av eldfast tegel. Vanligt tegel går bra.

Ässja av tegel.

För att få upp temperaturen måste man tillföra syre. Vi utnyttjade en dammsugare. En hårtork gör också bra. Luftströmmen från dammsugaren var för stark så vi kopplade den via en transformator. Om man ej har tillgång till elström används en bälg som luftkälla.

För luftintaget lämnas en mindre öppning på ässjans ena sida. Under kantstenarna vid öppningen lägger man några små stenar så att ett mellanrum på ca. 1 cm bildas. Det gör att värmen sprids bättre i ässjan. Lämna en sida öppen så att man lättare kan föra in stålet i härden.

En ässja av den här storleken är tillräcklig för smide av knivblad och andra mindre föremål. Det är lämpligast att arbeta två, högst tre vid en ässja. Man kan även bygga en gropässja av lera.

Städ

På städet bearbetas, formas stålet med släggan.

Vi har använt oss av både ett riktigt smidesstäd och städ gjorda av en bit järnvägsräls. Järnvägsräls kan köpas på en skrotaffär för en billig slant. De fungerade förhållandevis bra. Vid smide av runda former är det fördelaktigt med ett riktigt städ.

Smidesstäd. Städ av järnvägsräls

Slägga

För smide av t.ex. knivblad rekommenderas en lättare slägga. Man kan även använda en stor hammare.

Smidestänger

Det finns flera olika typer av tänger. De ska ha långa skänklar. När man hanterar stålet med hjälp av en tång ska man kunna få ett stadigt grepp och den får inte vara för tung. Tänger används även till att böja olika former. För detta ändamål är det lämpligt med en mindre tång.

Smidesmejsel

Mejseln används t.ex. till att kapa av stålet. Man slår in ett hack i stået och bryter av det. Slå ej ner mejseln i städet, då förstörs eggen. För att undvika det placeras en järnbit som underlag. Järn är mjukare och skadar inte mejseln.

Solskydd

Vid smide är det viktigt att kunna bedöma temperaturen på stålet. Det ser man genom färgskiftningarna. Vid arbete utomhus är det svårt att se, speciellt om det är klart väder. Bygg något slag av solskydd att arbeta under.Vi byggde en ställning av plank och hängde över presenningar.

Övrigt

• Stålfil, skruvtving, bunke, smärgelduk, stämjärn.
• Arbetskläder
• Kraftiga handskar, skyddsglasögon, överdragskläder som ej är lättantändliga

MATERIAL

Knivblad

Stål
Vi har använt 20x3 mm bandstål till knivblad. Det finns att köpa på större, välsorterade järnaffärer. Kolhalt ca. 0,7-0,8%. Man kan även använda en gammal fil.

För att tillverka eggredskap måste man använda stål i motsats till järn. Stål innehåller mer än 0,35 % kol, härdbart. Järn innehåller mindre än 0,35 % kol, mjukt. Låt inte lura dig av att man idag säger stål om nästan allt "järn". Hur skiljer man mellan stål och järn i praktiken? Det säkraste sättet är att upphetta materialet till ljus körsbärsfärg, avkyla det hastigt i vatten och prova slå av en bit. Går det av är det stål.

Kol
Vi har använt både sten- och träkol. Träkol är att föredra. Stenkolen ger en mycket stickande och giftig rök. Det går bra att använda grillkol, men det är flera gånger dyrare.

Vid ett tillfälle beräknade vi kolåtgången till 10-20 liter för framställning av två knivblad. Då arbetade vi två personer vid en ässja.

Skaft

Trä, remmar av råhud, läder eller snöre.

GENOMFöRANDE

Smide

Genom smidet får man fram grundformen på knivbladet.

Tänd upp en liten eld i ässjan, lägg i kol och tillför luft, försiktigt till en början. När kolelden har tagit sig är det klart för smide.

Det krävs övning för att lära sig hantera en tång, När man är ovan tyckte jag det var lättare att börja smida av en längre stålbit som man kan hålla i med handen.

Stålet ska rödglödgas, en ljus körsbärsfärg är lämplig. Det får inte värmas för länge. När stålet blir vitt och gnistrar som tomtebloss har man bränt sönder det och det är obrukbart.

Man arbetar växelvis med släggans båda sidor. Håll i släggan nära huvudet.

A) Stålet placeras på högkant och bearbetas med släggans smala sida (penen).

B) Stålet placeras med bredsidan mot städet och plattas till med släggans breda sida (banen).

Stålet kan bearbetas så länge det har en röd ton. När den röda tonen försvunnit är stålet för kallt och fortsatt hamring ger sprickor. Det är inte alltid sprickorna är synliga. De kan leda till att kniven går av när man börjar använda den.

Krumknivens form

Vi är flera i vår grupp som har smitt krumknivar. Var och en av knivarna har fått en egen utformning.

Med den form jag nedan beskriver vill jag främst visa på de olika momenten i utformningen av knivbladet.

1) Utgångsmaterial - bandstål.

2) Bladet formas. Det smalnar av på båda sidorna.

3) Med hjälp av mejseln slår man till ett hack där tången, knivbladets skaft börjar.

4) Tången smids ut så att den blir tunn. Vänd ofta och slå från olika håll. Tången vinklas något i förhållande till bladet. Om man vill kan man tunna ut eggen något. OBS endast på en sida. I detta läge måste man tänka på om kniven ska användas av höger- eller vänsterhänta.

Arbeta inte för länge med formen. Stålet kan brännas för hårt. Smid inte knivbladet för tunt. Det måste finnas marginal när man sedan ska fila till den slutliga formen.

Filning

Eggen är den viktigaste och svåraste delen i filningsarbetet. Man ska sträva efter att få endast en fas, vinkel och den ska vara lika stor längs efter hela bladet.

Tvärsnitt av ett knivblad. På vänstra bilden är eggfasen korrekt slipad, på högra bilden rundslipad.

Fäst bladet stadigt med t.ex. en skruvtving. Håll i filen med båda händerna. Fila inte eggen alltför tunn. Man riskerar då att bränna sönder den när knivbladet upphettas igen.

Nu återstår två moment på bladets utformning,

5) Bladet kröks med hjälp av en tång,

6) Den yttersta änden på tången vinklas tvärt för att bladet ska sitta stadigare i skaftet.

Härdning

När utformningen av knivbladet är helt klart ska stålet härdas, Det upphettas till ca.800 grader och avkyls därefter snabbt. Härdningen går att strukturen på stålet förändras, det blir hårt.

Hetta upp bladet i ässjan. Sträva efter en jämn upphettning, En bunke med vatten ska finnas till hands. Vattnet bör vara rumstempererat. När bladet fått en blodröd färg doppas det snabbt i vattnet och avkyls under omrörning, Smider man utomhus är det för ljust för att man ska kunna se när den rätta färgen inträder. Vi hade en mörk påse i vilken vi stack ner knivbladet och inväntade den rätta temperaturen.

Om härdningen har lyckats ska små silverfärgade öar uppträda på stålet. Prova härdningen genom att fila. Filen ska inte gripa i stålet.

Anlöpning

Härdningen gör stålet hårt och sprött. För att få ett bra och hållbart stål måste man mjukgöra det. Det sker genom anlöpningen.

Anlöpningen är det svåraste momentet. Öva gärna på en obearbetad, härdad stålbit först.

Stålet värms upp till ca.250 grader. För uppvärmningen kan man använda en bit kraftigt järn som upphettas i ässjan eller en elplatta. Under uppvärmningen kommer stålet att skifta färg från mässing över koppar till djupblått. En ton mellan koppar och djupblått ger ett bra stål. För att man ska kunna se färgskiftningarna slipar man bort den mörka ytan på stålet med en bit smärgelduk.

Även anlöpningen provar man genom att fila. Filen ska nätt och jämt gripa i stålet. Om bladet fortfarande är för hårt fortsätter man anlöpa på högre temperatur. Om det blir för mjukt måste man härda om det.

Det gör inget om du misslyckas med härdningen och anlöpningen. Du kan göra om det flera gånger.

Skaft

Även skaften till våra krumknivar har fått olika utformning. Det viktiga är att skaftet är vinklat bakåt för tumgreppet och även något uppåt (se fig.). Du får prova dig fram till en form som passar dig. Knivbladet fälls in i skaftet på framsidan. Med ett stämjärn hugger man in en skåra efter tångens form. För den vinklade änden på tången skär man till ett hål. Linda om skaftet med en rem av råhud, läder eller snöre.

Två av krumknivarna som tillverkades på vår kurs.

SLUTORD

Det kan verka komplicerat och svårt att tillverka en kniv men det går lättare än man tror. Att smida en enkel grundform lär du dig snabbt. Gör gärna en vanlig kniv först, den är enklare än krumkniven. Härdning och anlöpning är de svåraste delarna i processen och kräver mer övning. Men när du väl klarar av det kan du göra många andra eggredskap. Öva! Experimentera!

Sättet att använda krumkniven känns ovant i början. Ge inte upp. Med lite övning lär du dig snart att tälja med kniven,

Lycka till!

LITTERATUR

Commanda, William, - Mary, 1980, The indian crafts.
Ingstad, Helge, 1954, Nunamiut.
Schneider, Richard, 1980, Crafts of the north american indians.
Skamby Madsen, Jan, Hansen, Keld (red.), 1981, Barkbåde.

Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik