Människa-Natur-Teknologi Nr.3 1982

FÄLLOR OCH FÅNGSTREDSKAP

Del 2(2)

Lena Pettersson, Eva Springe, Iben Villumsen

RÄVFÅNGST MED TRÄSAX

VARFÖR?

"I den norrländska pälsvaruhandeln spela räfskinn en betydande roll och räfgillring idkas yrkesmässigt af ganska många fångstmän." (Ekman)
Rävskinn tycks främst ha använts som pälsskinn och som material för mössor, handskar etc.
"Äfven räfven har tagits i anspråk för medicinskt ändamål av befolkningen, enligt hvad ett gammalt meddelande från Vilhelmina upplyser om. Gallan intogs för diverse sjukdomar på samma sätt som björngallan, fettet begagnades till insmörjningar för värk o.d., och lungorna brukade torkas, gnuggas sönder och i deg gifvas åt boskap för lungsjukdomar." (Ekman)

HUR?

Av de metoder för djurfänge vi inledningsvis gick igenom är det endast ett som, vad vi vet, använts speciellt för fångst av räv, nämligen träsaxen - eller som den också har kallats: rävsaxen, rävtången, rävtanan, rävklypan, rävklåpan, rävklipen, rävstabben m.fl. namn. Den är ett fångstredskap av östeuropeisk typ, som enligt Gösta Berg visar prov på en förbluffande sinnrikhet och djupgående kunskap om djurartens levnadssätt och beteenden.

HUR GÖR DU EN RÄVKLIP?

"Innan dessa senare"(de vanliga rävsaxarna) "blevfo uppfunna eller allmänt spridda, voro träsaxarna på många håll det förnämsta räfgillret... Stundom afhugger man ett träd till lämplig höjd och täljer det platt upptill och skårar det"...(Se figur 1:A) ..."men oftast göres redskapet av någon gammal bräda." "Meningen är, att räfven skall hoppa upp för att komma åt betet, som sitter på den högsta spetsen, och dennas höjd öfver marken bör vara afpassad så, att räfven icke kan nå den utan att taga framtassarna till hjälp genom att hugga tag med den ena i skäran bredvid eller med båda, om skårorna är två. Foten klämmes då mer och mer ner i skåran och fasthålles af dess skarpa kanter. Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjähungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven. På vissa trakter och af vissa fångstmän föredrogos räftänger med tre spetsar, emedan man ibland sett, att räfven bitit av foten, om han blott fastnat med den ena, af andra fångstmän ansågos blott två spetsar vara bättre, emedan man trodde, att räfven satt säkrare fast, om han blott hängde i den ena foten. Ty hade han fastnat med båda, kunde han ibland lyfta sig upp och genom sparkningar mot brädan med bakbenen krafla sig öfver denna och sålunda bryta loss frambenen. Därför var det också, som den typ konstruerades, som är afbildad"... (Se fig. 1:C) "Det tvärgående utsprånget öfver skäran skall hindra nyssnämnda manöver af räfven, och i hålet öfverst klämdes betet fast. Denna typ är af sent datum och helt lokal förekomst (norra Lycksele).
(Ekman)

Figur 1.

Så här gjorde jag:
Av en s.k. bak (=de kantplank man får när man sågar upp en stock i plank eller bräder) kapade jag till en längd på 2,5 meter. Jag valde måttet som gjorde att jag på tå med uppsträckt arm precis nådde överkanten. Bredden på baken var ca 0,25 m.

Jag grovsågade först ut de två skårorna, för att sen hugga till bättre med en yxa. Den mittersta spetsens bägge sidor och de yttre spetsarnas innersidor högg jag vassa. (Ekman skriver ju om "dess skarpa kanter".) Noteras bör att klipen helst ska göras av ett självdött träd, en s.k. torrak, eller åtminstone ett träd som legat och åldrat på sig länge efter kapningen. "I nya rävtänger gick räven inte, varför sådana av en och annan smordes med renblod." (Zetterberg)

Har man inte gjort en klip "på rot" så måste den ju ställas stadigt. Olle i Rolfs berättade att de band fast kliparna vid stubbar. Se fig. 1:D. Dessutom har man placerat dem i kluvna stubbar, fig. 1:B. Du kan också, som fig. 1:C visar, helt enkelt gräva ner dem och kanske kila dem med några stenar neri gropen innan du fyller igen den.

Nu är det dags att agna din klip, sätta upp en åtel eller ett äte. Som bete på din rävklip kan du använda ett huvud av katt, ekorre, kalv, hare eller en köttbit, en fågel, ett ben, en stekt hästhov (..."som både i Jämtland och Norrbotten ansågs särdeles tilldragande för räfven." (Ekman) eller helt enkelt en bit av ett fårskinn. Tyvärr kan jag inte svara dig på vad som är mest effektivt. Jag har aldrig satt ut och agnat en rävklip. Det är nämligen förbjudet i lag i Sverige idag.

VAR?

Ekman skriver: "Sådana träsaxar kunde man blott för några årtionden sedan hör och där få se i stort antal, alltid uppställda på öppna platser. Från Sveriges nordligaste hörn till Orsa finnmark voro de då allmänna. Möjligen ännu längre söderut, liksom i Finland. Numera äro de sällsynta, ehuru fortfarande i bruk åtminstone i Norrbotten." (1910)

"I Svens uppväxttid var också 30-40 rävtänger igång runtom byn och det fanns rävtänger i bruk ända in mot 1950-talet." (Gustafsson i Västerbotten 1/81)

"Farfadern hade rävtänger igång ännu på 1920-talet, 4-5 st. Fadern tyckte att det var grymt, så på kvällarna när han kom hem från arbetet stannade han alltid på bron och lyssnade. Hörde han då att det satt en räv och tjöt i en tång, ställde han sig genast på skidorna och for och hämtade hem den. När farfadern dog, slutade man med rävtängerna." (Gustavsson i Västerbotten 1/81)

Anna Svensson, Ytterberg: "När jag var lilljänta hade dom rävklipar uppe på Sve'backen. Jag tyckte jämt att det var så otäckt när jag hörde rävarna tjuta. Jag grät och bad mamma gå upp och ta ihjäl dom."

"Ja huvva, det var mycke' rävklipar på byn förr. Jag gjorde och satte upp en själv för att få räv, men jag tog ner den igen. Det var ju väldigt med bråk på byn om dom där. Det var ett jävla djurplågeri. Det vart ju förbjudet också. Jag vet inte när, men dom var nog borta på 1940-talet." (Per Springe)

NÄR?

På vintern ansågs rävpälsens kvalitet vara bäst, därför tycks den främst ha fångats då. I Kalender för Jägare, Fiskare och Landtmän anges att redskapen för Rofdjurs-fångsten tillagas, (Räfsaxar, Varggropar mm) under december.

LITTERATUR

Berg Gösta, Djurfänge och jakt, Arbete och redskap, Lund 1979, Liber Läromedel
Broman P.G., Kalender för Jägare, Fiskare och Landtmän, Stockholm 1854, P.A. Huldbergs Bokhandel. Nytryck: Stockholm 1974, Bokförlaget Rediviva.
Ekman Sven, Norrlands jakt och fiske, Uppsala 1910, Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.-B.
Gustafsson Peter, Stordelen kom ifrån skogen, Västerbotten 1/81 Wiberg Mikael, Fångstmetoder i Jämtland
Zetterberg Hilmer, Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark, Västerbotten 1/81

MUNTLIGA KÄLLLOR

Olofsson Olle, 'Olle i Rolfs' (uttalas närmast 'rörs'), Ytterberg, Härjedalen
Springe Per, Sveg - född och uppväxt i Ytterberg
Svensson Anna, Ytterberg.

BÄVERFÅNGST MED NÄT

VARFÖR?

Bäverskinnen

- hade ett högt handelsvärde. Man gjorde bl.a. hattar av dem, Kastorhattar. Bäverns latinska namn är Castor fiber.

Bävergället

- användes inom medicinen. Det är ett starkt luktande sekret från två körtlar, som hör till de yttre könsorganen hos både hanar och honor. Det har använts bl.a. mot olika ögonsjukdomar, epidemiska sjukdomar och pest.

Spolen

- stjärten, användes som medicin. Man gav den både åt folk och boskap. Om kvinnorna hade för svaga födslovärkar fick de några knivsuddar.

Framtänderna

- ansågs bota ryggvärk om man bar dem knutna i bältet bakom ryggen. Dessutom fanns en sed, att om bonden gned yxeggen med dem, trodde han att den skog han fällde med denna yxa inte skulle kunna växa upp igen.

Köttet

-"Öfverallt äts också köttet, som sades påminna om svinkött, bakroppens med en anstrykning af fisksmak. Det ingick fordom stundom i prästskatten i Jämtland." (Ekman)

MED VAD?

Bäver har fångats med stock, sax, fällor med falluckor (tinor) och nät. Näten har ju använts till fångst av många olika djur, både i vatten och på landbacken. Ju större djur desto större maskstorlek. Det redskap som, enl. Ekman, kanske fångat de flesta bävrarna i Norrland är näten.

När bävern fastnat i nätet dödades han med ett spjut. Man lär också tidigare ha slagit ihjäl den med en klubba.
"Vida mer förvånande var den jakt med hund och nät samtidigt i förening med djurens utdrifning ur bona,..." (Ekman)

HUR GÖR DU ETT NÄT?

"Näten varmed man fångade bäver, voro af grovt hamp- eller lingarn, av 4-6 fots djuplek och med en maskvidd av ca 5 tum" ... "På övre telen sattes små vidjeringar och drogs genom dessa en lina." (Zetterberg)

"De äro löpnät, som genom ringar af kohorn kunna glida längs en lina, som är spänd mellan 'lån' och pålar längre nedåt strömmen. (Ekman)

"De voro naturligen ganska grofva, man använde samma garn och maskvidd som till laxnät, längden växlade mellan 4 och 12 och djupet mellan 1,3 - 2,6 meter. Utsättningen skedde i närheten af bäverns bo och varierade med omständigheterna. I smalare bäckar och åar sträckte man en lina tvärs öfver från den ena stranden till den andra och fäste den vid en stör i hvardera ändan. Nätet löpte i öglor på denna lina, så att det drogs ihop af en bäver, som fastnat, och sålunda alltmer snärjde in honom. Var vattendraget så bredt att nätet ej kunde spännas tvärs öfver, lät man det vila på klykor, nedstuckna i bottnen, eller ock sattes midt på nätet en stör, som nådde ofvan vattnet och i sin öfvre ända var försedd med en ringklocka, som tillkännagaf, när något djur fastnat. En klocka brukade äfven fästas i den ena af de nyss nämnda störarna på land. Vid dess ljud tände fångstmännen hastigt ett näfverbloss och skyndade till platsen för att med spjut döda bäfvern, emedan det annars kunde hända, att han undkom. Det finns exempel på, att han gnagt sig igenom 4 nät efter hvarandra."

Vidare berättar Ekman att laxnätets maskstolpar är 9-10 cm, dvs mycket vidmaskiga, och då använda till fångst av stor lax.

Maskstorleken

Maskstorleken brukar också anges i varv/aln, varv/fot eller mm/varv. Laxnät enligt några olika uppgifter: ca 7 varv/aln 8 varv/aln 77 mm/varv maskstolpen 9-10 cm

1: en maskstolpe, 2: ett varv

Gamla mått
En aln = 60 cm - egentligen från armbågen till lillfingret
En fot = 1/2 aln = 30 cm
En tum = 1/12 fot = 2,5 cm

VAD BEHÖVER DU? MATERIAL OCH REDSKAP

För bindning: ett snöre el. band (ca 1/2 m) för att knyta fast arbetet med garn (se nedan) nätsticka (1) nätkavel (2)

Kavelns kortsida bestämmmer maskstolpens höjd (se ovan). Gör kaveln tunn och stadig, av en tunn träbit e.d. Använd inte kartong, då den slits.

Stickan får inte vara bredare än kaveln, för då kan du inte sticka den igenom maskan vid bindningen. Gör den tunn och av ett segt och starkt träslag, ex. björk, eller ben. Den kan köpas i plast.

För utläggning:
rep el. lina, som nätet kan löpa på - minst ett par m längre än nätet, så du kan fästa ändarna vid pålar e.d. sänken - nävertaskor med stenar i, metalltyngder, stenar e.d. en klocka

Material
De äldsta näten i Skandinavien är mer än 6000 år gamla. Man använde innerbarken av vide. Enligt Wiberg var bävernäten gjorda av humletågsgarn eller hampa. "Näten varmed man fångade bäver, voro av grov hamp- eller lingarn,..." (Zetterberg)

Bomullsgarn har använts från 1800-talets senare hälft. Från 1950-tatet används syntetiska fibrer bl.a. nylon. Jag har knutit med bomullsgarn 12/6, dvs 'fiskegarn', 'mattvarp', men kanske ett relativt hårt tvinnat lingarn vore lättare och därmed roligare..?

SÅ HÄR GJORDE JAG

Jag lindade upp garn på nätstickan och knöt fastsättningsbandet runt en fast punkt, ex ett bordsben, dörrhandtag eller liknande.
Jag knöt först maskor så att nätet blev så djupt som jag önskade. Därefter började jag knyta på nätets längd.

Djupet:
Första varvet, uppläggningsvarvet, skiljer sig lite från det fortsatta arbetet. Trä nätgarnet igenom fastsättningsbandets ögla. Linda det två (2) varv runt kaveln och gör en knut tätt intill denna. Nu har du gjort första maskan!

Figur 1.

Fortsätt uppläggningsvarvet enligt följande arbetsbeskrivning.
Tänk på att nätets djup krymper ca 1/4 jämfört med det utsträckta uppläggningsvarvet. Dvs 2 meter blir 1 1/2 meter djup.

Dra ut kaveln. Vrid 1:a maskan 1/4 varv åt vänster. Lägg kaveln nedanför denna. Lägg garnet ner över kaveln, gå runt och uppåt bakom kaveln. Fiska upp 1:a maskan underifrån. Dra garnet emot dig tills det tar stopp. Då ser det ut som på figur 2.

Figur 2.

Lägg garnet i en vid båge över till vänster. För stickan som bilden visar. Dra åt knuten ordentligt. Dra ur kaveln. Nu har du gjort 2:a maskan! (Figur 3)

Figur 3.

Denna knut kallas skotstek. (Figur 4)

Figur 4.

Fortsätt nedanför din 2:a maska och knyt enligt moment 1-4, om och om igen , tills du fått ditt önskade djup på nätet. Glöm inte krympmånen!

Längden:
Dra bort fastsättningsbandet. Träd upp kantmaskorna från ditt uppläggningsvarv på detta och knyt fast det på dörrhandtaget igen. Nu ska det se ut som på figur 5.

Figur 5.

Du knyter nu från vänster till höger på nätet. Men låt maskorna sitta kvar på kaveln genom hela varvet. Knuten är fortfarande skotstek. När du knutit klart varvet så dra ur kaveln. Vrid på nätet 1/2 varv i sidled. Fortsätt knyta vid vänster hörn igen. Knyt varv efter varv tills du nått den längd du önskar.

Figur 6.

Färdigställande av nätet.
Jag har inte gjort någon nävertaska, men så här tror jag du kan göra:
Du behöver en näverbit, ca 8 x 12 cm. Skär skåror enligt bilden. Vik in enligt den streckade linjen.

Forma en nävertaska. Stoppa in en sten, stor nog att inte ramla ut och tung nog att fungera som ett sänke. Sy ihop med rottrådar.

Observera! Sänkena får inte nå ända ner i botten. Då kan inte nätet löpa fritt.

Tålning:
För att tåla, dvs färga, nätet och göra det mer motståndskraftigt mot röta, lär man bl.a. ha använt en lag, bestående av asklut + albark + grankottar.
Det låter spännande. Du kan väl prova?

VAR?

"Näten torde väl haft en mycket vidsträckt spridning i Norrland; med säkerhet användes de från dess sydliga gränser till Västerbottens lappmarker." (Ekman) Men nät för bäverfångst har använts även inom Sveriges sydligare delar, också enligt Ekman.

NÄR?

"De utsattes vid bäverns boningar antingen vid öppet vatten eller på hösten, då vattendragen börjat isbeläggas." (Zetterberg)

Bävern utrotades under senare hälften av 1800-talet i vårt land. Den har senare inplanterats igen. Alla uppgifter om användande av bävernät är från den tidigare perioden.

LITTERATUR

Berg Gösta, Djurfänge och jakt, Arbete och redskap, Lund 1979, Liber Läromedel
Ekman Sven, Norrlands Jakt och Fiske. Uppsala 1910, Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.-B.
Wiberg Mikael, Fångstmetoder i Jämtland.
Zetterberg Hilmer, Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark, Västerbotten 1 /81

MUNTLIG KÄLLA

Johansson Thomas, Östersund

Del 1 av "Fällor och fångstredskap", Människa-Natur-Teknologi nr.3-1982