Man skiljde tidigare
mellan jakt och djurfångst och menade då med jakt ett DIREKT jagande med vapen, med
eller utan hund. Djurfångst avsåg alla metoder där man använde någon form av redskap
för att fånga djuren döda eller levande. Numera skiljer man inte mellan jakt och
djurfångst utan kallar båda för jakt.
Fångstredskapen kan
kombineras med lockbete, led av tygtrasor, stenstoder el.dyl. eller med stängsel.
Jägaren kunde också själv driva villebrådet mot ett önskat mål, en grop eller
klippkant.
Ända sedan istidens slut
i vårt land, omkring 7000 f.kr. och på vissa håll långt in i nyare tid har jakt, fiske
och samlande varit den viktigaste näringsekonomin. Man räknar med att jordbruket kom
till södra Skandinavien omkring 3000 f.Kr., men särskilt i Norrland kvarstod fångsten
som den viktiga näringskällan och jordbruket utnyttjades som ett komplement. Först
under järnålderns slutskede dvs 800-tal, räknar man med att åkerbruket fick en större
betydelse.
De vanligaste
fångsredskapen bland allmogen har förhistoriska anor och det är troligt att de använts
ända sedan stenåldern. De egentligt moderna fångstredekapen är saxar och förgiftade
beten.
Både flaken, stocken och
snaran är uråldriga fångstredskap som levt kvar länge bland allmogen. Flaken och
stocken förbjuds under 1800-talet och ersattes av en flitigare användning av snaran.
Fångstgropen har använts åtminstone sedan järnålder och förbjöds i lag först 1864.
De självskjutande gillren finns omnämnda i de medeltida landskapslagarna men förbjöds
i södra Sverige redan 1347. I Norrland slutade de användas långt senare och då genom
allmogens frivilliga beslut.
De första
lagbestämmelserna med begränsade jakttider för villebråd i Norrland i Magnus Erikssons
allmänna landslag år 1347. Sådana jaktbestämmelser blev under 1600-, 1700- och främst
1800-talen mera detaljerade och kom att omfatta allt flera villebråd.
Lagbestämmelserna för
användande av fångstredskap ändrades den 1 aug 1981. Då bestämdes att endast
typgodkända fångstredskap för användas. Tiden fram t.o.m. 1986 räknar man som en
övergångstid då man får använda de redskap som är tillåtna idag.
Den bästa beskrivningen
av de olika redskapstyperna finner man i Ekmans bok om Norrlands jakt och fiske. Han
skiljer där mellan två grupper av fångstredskap:
Olika typer av fallgiller
-flake, stock och falltaksbås samt fällor med fallucka, fallgropar, snaror, vippkrokar,
saxar och självskjutande giller.
Två eller vanligen fyra
stockar bredvid varandra som hålls samman med en eller flera tvärslåar. Ett
sidostängsel av ris eller trä är viktigt för att hindra djuret att gå vid sidan om
öppningen (figur 1). Bytesdjur: Järv, utter, mård och skogsfågel. Sparsamt använd
för fångst av björn, lo, varg och räv.
Figur 1.
Ofta en liggande stock
på marken och ovanpå den en uppgillrad stock De nedslagna stolparna hindrar stocken att
vinka åt sidorna. Bytesdjur: Järv, räv, mård, hermelin, hare och skogsfågel (figur
2).
Figur 2.
Ett bås med tre fasta
väggar, tak och en öppen gavel. Taket är upphängt och gillrat med bete. När djuret
går in i båset och tar betet avgillras taket som då ramlar ner och djuret blir
instängt (figur 3). Bytesdjur: Lo, järv och räv.
Figur 3.
Gillringsmetoder för flake, stock eller falltaksbås
Man har haft fyra olika
metoder att välja ibland när man skulle gillra en flake, en stock eller ett
falltaksbås. Man kunde gillra med gillerstickor i 4-form, med gillerstickor i ¦- -form,
med hänggillring eller med stolpgillring.
Gillring med gillerstickor i 4-form: gillret ramlar ner när djuret tar ett bete som sitter på stickorna eller trampar eller stöter till dem (se figur 2).
Gillring med gillerstickor i ¦- -form: gillret ramlar ner när djuret stöter till stickorna (figur 4)
Figur 4.
Hänggillring: en lodrät gillerpinne är upphängd med ett snöre eller en vidja. Pinnens nedre ände är pressad mot ett hak i en vågrät gillersticka. När djuret trampar ner gillerstickan, frigörs upphängningen och gillret ramlar ner (figur 5).
Figur 5
Stolpgillring: fallstocken eller fallstockarna hålls uppe med en hävstång som vilar på en lodrät stödpinne. Stångens grövre ände håller upp stockarna och i den smalare änden ett snöre med en gillersticka, en vidja eller ett bete under stocken (figur 1).
En fyrsidig bur med tak
och botten. Den ena sidan gillras upp som en fallucka och förbinds med ett bete (figur
6). Bytesdjur: Bäver och säl.
Figur 6.
Fallgropen eller
fångstgropen finns ofta i sammanhängande system. Älgen har varit det vanligaste
bytesdjuret, men särskilda typer av gropar har använts för fångst av varg och räv.
Hit hör också den typ av jakt på vildren som gick så till att renen fördes med hjälp
av stängsel eller andra led mot en klippkant eller en flod (figur 7). Bytesdjur: Älg,
ren, varg och räv.
Figur 7. Fångstgrop i genomskärning
Konstruktionen innebär
att djuret stoppar huvudet i en löpande snara som dras åt och stryper djuret. Själva
snaran kan göras av sentråd, lingarn eller mässingsrtråd. Den är fästad i ett
stadigt föremål, en käpp, klyka eller buske och hålls utspänd på olika sätt.
Bytesdjur: Skogsfågel, hare, älg, ren och lo. Vippsnara har använts vid fångst av
räv. Det är en snara som med ett snöre är förbunden med en nedspänd unggran eller
tall. När djuret går i snaran och den avgillras åker det upp med grantoppen.
Konstruktionen är
densamma som för vippsnaran men den gillras med bete på krok. Bytesdjur: Räv och järv.
Saxen spänns med en
fjäder och gillras antingen med en tråd som djuret trampar på eller med bete. Saxen
måste döljas omsorgsfullt och behandlas för att inte avge vittring från människa.
Bytesdjur: Björn, Varg, räv, lo, järv, utter, mård, vessla, hare, bäver, skogsfågel
och säl.
Principen med detta
fångstredskap är att djuret ska utlösa ett giller som driver ett skarpt vapen i dess
kropp. Vapnet kan vara en pilspets eller en bössa som avfyras. Bytesdjur: Älg.
Nät, rävtana, äggholkar och förgiftade beten.
Fisknätet är
naturligtvis den vanligaste nättypen och har använts sedan stenåldern. Men nätet har
också varit en vanlig fångstmetod för bäver och säl. I ett par fall förekommer en
enkel uppgillring av nätet nämligen vid fångst av sittande sjöfågel och mård. Nätet
är då gillrat för att vid påstötning från djuren falla ner och snärja in dem.
Bytesdjur: Fisk, säl, bäver, mård och sjöfågel.
Även kallad träsax,
rävtång, rävklåpa, rävstabb mm. Man kapar toppen av ett gammalt träd och gör där
en klyka. Man kan också använda en gammal bräda. Den ena spetsen i klykan görs längre
och agnas med kött, fågel, stekt hästhov mm. Agnet sitter så högt upp att räven
måste använda fram som stöd och fastnar då i klykan. Bytesdjur: Endast känt för
fångst av räv.
En konstgjord värphåla
i en trädstam eller en tillverkad holk. Gjordes speciellt för knipa och skrake och
vittjades på ägg under värptiden.
Har använts för jakt
på varg och järv. Var inte lämpligt till djur som jagades för pälsens skull.
Principen är att en
stock hålls uppe med en anordning som haren antingen stöter till eller betar av och
därmed frigör stockens stöd så att den ramlar ner. De vanligaste gillringsmetoderna
för hare har varit med gillerstickor i 4-form och med stolpgillring. I anslutning till
stocken byggdes också en liten inhägnad av käppar och kvistar som stacks ner i marken.
De skulle helst vara av gran. Stocken placerades i inhägnadens öppning.
Ofta ställde man i
ordning fångstplatsen på sommaren. Man fällde stocken, som helst skulle vara av asp,
och lade ut fräkne eller havre och kornhalm för att locka haren till området. Under
förvintern och vintern gillrades stocken. Man agnade med sälg-, vide- eller aspkvistar.
Haren skulle vänjas vid platsen och man ville få bort vittringen av människa. När
stocken gillrades var man därför noga med att använda handskar eller vantar, Särskilt
viktigt var det att icke ta i agnkvistarna med bara händerna.
Ofta placerades stocken
där man sett att haren brukat gå fram. Vanligt var att ställa den på stigar. I senare
tid har stocken placerats i öppningar och hål i gärdesgårdar eller i dörröppningar
till hölador. Tröskeln fick då tjänstgöra som understock. (Ekman S 1910 s 160,
Zetterberg H 1981 s 29 ff)
Jag började med att kapa
upp en redan avverkad asp i två, ca tre meter långa, stockar. Av två grenar yxade och
spetsade jag till fyra ca en meter långa, stödpinnar. Dessa slog jag ner i marken vid
sidan av stockens båda ändar. Där ska de fungera som stöd för gillerstocken så att
den inte vinker åt sidorna.
Av en annan gren yxade
jag till de tre gillerstickorna. Jag gjorde alla omkring 3 cm breda och 1 cm tjocka. Den
vågräta stickan gjorde jag lite tunnare än de andra för att den skulle vara lite
lättare. Den första stickan (a) blev 10 cm lång och tillspetsad i ena änden. Den andra
(b) gjorde jag dubbelt så lång, alltså 20 cm. På mitten av stickans ena långsida
gjorde jag ett litet hack. Där ska den första stickan få stöd. Den tredje stickan (c)
blev 30 cm lång och avsmalnande mot den långa spetsen. I den tjockare delen gjorde jag
ett 5 cm långt och 2 cm djupt hak. Detta är den egentliga gillerstickan som haren ska
stöta till och avgillra stocken.
Det tog mig ca 1 1/2
timme att göra i ordning gillerstocken och gillerstickorna. Men när stocken skulle
gillras behövde jag hjälp. Det gick inte att ensam hålla upp den ganska tunga stocken
och samtidigt sätta fast stickorna. Det är möjligt att man kan klara det med större
styrka och mer träning. Är man däremot två personer så att den ene kan hålla upp
stocken gör det mycket lättare.
När jag gillrade
stocken, upptäckte jag att man måste ställa och hålla stickorna på ett visst sätt
för att de ska stå bra. Om man först ställer upp stickorna a och b.Tänk på att
spetsen på sticka a står längst in i sticka b:s hak. Sedan fattar man med den ena
handen omkring de båda stickorna så att de inte glider isär. Samtidigt för man sakta
ner stocken och fäster den återstående stickan så att denna stickas hak håller ihop
de två första stickorna.
Jag upptäckte att det
var lättare att fästa den sista stickan om jag samtidigt genom stocken hade lite tryck
på de två andra stickorna. När stickorna placeras under stocken bör de stå så att
den första stickans nedre spets och den tredje stickans långa spets pekar åt skilda
håll. Eftersom man vill vara säker på att bytesdjuret träffas av stocken bör
stickorna stå så att den tredje stickans långa spets pekar in under stocken.
Stocken gillrades på
detta sätt och den stod stadigt. Den avgillrades när jag tryckte på den vågräta
stickans långa ände.
Ekman S. 1910 Norrlands jakt och fiske.
Pettersson O.P. 1978 Nybyggaren i Dåres. Västerbotten 1978.
Selinge K-G. 1974 Fångstgropar, Jämtlands vanligaste fornlämningar.
Fornvårdaren 12.
Wiberg M Fångstmetoder i Jämtland.
Zetterberg H. 1981 Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark. Västerbotten 1981.
När man studerar de
olika fångstsätten upptäcker man att samma redskapstyper ständigt återkommer. Det är
flaken, stocken, snaran och saxen. Av dessa är bara den sista av modernare datum. Enligt
Ekman ".. finnes icke något i allmogens ögon jaktbart djur, från snösparfen upp
till björnen, älgen och vildrenen, som icke varit föremål för fångst med något av
dessa redskap...". Flitigast användes snaran vid fågelfångst.
Själva löpsnaran
tillverkades av lin, hampa, sentråd, bomullstråd eller mässingtråd. Den knöts fast
och spändes ut mellan två käppar eller i en klyka (figur 1). Snaran hålls utspänd
genom att läggas i en skåra i barken eller med ett grässtrå, huvudhår eller tallbarr
som viks om snartråden och kläms fast i en skåra i barken (figur 2).
Figur 1. 
Figur 2.
Snaror görs olika stora
för de olika fågelarterna. För fångst av både tjäder och orre gjordes de ca. 20 cm i
diameter. För järpe och ripa ca. 13 cm i diameter. Löpsnarans höjd över marken
varierade också. För tjäder som avståndet är mellan lillfinger- och tumspetsarna,
när alla fingrarna hålls utspärrade. För orren är samma mått lika med avståndet
mellan lillfinger- och pekfingerspetsarna. För järpe och ripa är måttet en tvärhand.
När man snarade fågel
byggde man upp hagar av ris och ställde snarorna i hagarnas öppningar. Riset man
använde var sådant som fåglarna åt. Så här gjorde vi en ripsnara: Vi högg en
björkklyka och kapade den så att klykarmarna var ca. 60 cm långa. Dessa spetsade vi
till i änden så att de skulle vara lätta att trycka ner i jorden eller snön. Vi gjorde
en snara både av sen- och mässingstråd. En löpögla gjordes i sentrådens ena ände
och i mässingstrådens båda ändar. I mässingtrådens ena ände fästs ett
"tafssnöre" att fästa snaran med.
Efter Svensk författningsamling Jakttidsförordning 1976: §2 Dal och fjällripa.
I Värmlands län: september.
I Jämtlands län ovanför gränsen för svårföryngrad skog och i Västerbottens län
ovanför odlingsgränsen 25 augusti - 28 (29) februari. I övriga delar av Jämtlands
län, Västerbottens län, Västernorrlands län och Kopparbergs län 25 augusti - 31
oktober. I Norrbottens län ovanför odlingsgränsen september - februari, i övriga delar
av Norrbottens län september - oktober.
Vi har inte snarat, då
jakttiden var över i den här delen av länet.
Litteratur:
Ekman Sven 1910 Norrlands Jakt och Fiske.
Västerbotten nr. 1 1981
Del 2 av "Fällor och fångstredskap", Människa-Natur-Teknologi nr.3-1982
